veckans wrestler

Chavo Guerrero jr kommer från en berömd wrestlingfamilj, eller släkt kanske är mer rätt. Han är en "Lying, stealing, cheating"-mexikan, eller åtminstone så porträtteras han som det vare sig han är ond eller god för tillfället. När vi träffade honom var han "god" trots sitt fuskande i ringen.

Chavos fighting-face

Chavo har i sin karaktär alltid varit rätt så gapig och skrikig. Med en rätt så pipig och hög röst har han gnällt på domare och skällt på motståndare. Intrycket man får av honom är att han är rätt så kaxig. Men när vi träffade honom så var det tvärtom. Jag undrar om man inte stavar ordet ödmjukhet C H A V O på mexikanska (spanska). Han var inte särskilt stor, rörde sig mjukt och kattlikt och pratade med en tyst och timid röst.

Ute på galan så mötte Chavo Charlie Haas och här ger de prov på sin vighet.

De flesta brottare vi har träffat har varit mycket trevliga. Dock tror jag att flera av dem har svårt att hålla isär sin egen personlighet och karaktären de spelar. En del lever nog in sig så mycket i karaktären att de faktiskt tror på allt som manusförfattarna skriver. Men med Chavo är det nog ingen risk. Han tycks stå med båda fötterna på jorden och kan skilja på fiktion och verklighet. Matchen ute på galan var bra, Chavo var lika störig som han alltid brukar vara. Tyvärr förlorade han men eftersom han var en av "Los Guerreros" så fick han stora ovationer som han sög i sig i alla fall. Väl hemma på hotellet tror jag att det blev en tidig kväll för honom medan många andra festade i baren.

Chavo går sammanbitet förbi oss där vi står vid ringen

När Sean fick sin autograf av Chavo så blev han väldigt lycklig, Sean alltså. Chavo var nämligen den första som skrev  "To Sean...". Det var när vi satt utanför frukostmatsalen och inväntade brottare. Chavo satte sig ner bredvid Sean en liten stund och frågade honom om hans favoritbrottare etc. Han var exceptionellt trevlig och tog sig god tid med oss. Inga divafasoner där inte. Vad vi egentligen pratade om kommer jag faktiskt inte ihåg. De flesta andra brottare kommer jag ihåg konversationerna med men Chavo var så behaglig (nu låter jag nästan kär!) så det var som om att sitta ner och prata med en gammal vän som man inte sett på länge. Mycket sägs men det är inte det som är viktigast, det är själva mötet. Chavo avslutade autografen med att skriva "God bless", verkligen passande för hans person. Det var inte bara som han skrev, utan det kändes som han menade detta.

Seans lilla dyrgrip som sitter i fotoalbumet hemma.

Senare på dagen så träffade vi Chavo igen nere vid lobbybaren dit vi hade förflyttat oss. När han gick förbi stannade han till och sa hej igen. Sen gick han och satte sig med några andra WWE-gubbar. Efter en stund där går jag upp till baren för att beställa lite mer dricka till mig och sonen. När jag står där kommer Chavo till kortändan av baren och ber att få en av de inplastade smörgåsarna de säljer där. Bartendern ger honom den och ger honom även en nota. Han står där och fingrar med sina pengar och tycks inte riktigt få ihop vad det står på notan. Då säger jag,

- Allow me, let me pay for that.

Chavo tackar nej och säger att det är OK, han vet bara inte hur mycket de olika pengarna är värda.

- I insist, säger jag.

- No, you do not need to, säger han med en vänlig röst, its just that I cant work this out with all these coins and everything.

- Neither can I, säger jag, but I still insist. Its the least I can do so please just accept the gesture.

- Well if you put it that way, säger han och sträcker mig notan.

Vad smörgåsen kostade kommer jag inte ihåg men det var väl värt det. Chavo tackade så mycket, gjorde tummen upp till Sean och åkte upp till sitt rum. Innan showen så samlades alla brottarna i lobbyn. Sean och jag stod där och bara gapade. Aldrig hade vi sett så många på samma plats samtidigt. När Chavo kommer ner så är vi de första han hejar på innan han börjar mingla med sina kollegor, Sean och jag sken ikapp med varandra. Vi träffade (eller snarare såg) Chavo en gång till under vistelsen men den incidenten får ni läsa när den här bloggen publicerar sitt möte med Chavos morbror, Eddie Guerrero.

Chavo tar tag i sin nyvunna kompis Sean och pekar på honom som om han är viktigast!

Den första gången som WWE kom till vårt grannland Finland så åkte jag själv över utan barn. Det blev en väldigt trevlig resa och alkoholintaget var definitivt större än de gångerna jag haft barnen med. Det är lättare när man bara har sig själv att ansvara för. Dock så är det bra mycket roligare när man har barnen med. Dessutom så fungerar mina små barn som wrestlingmagneter med tanke på alla wrestlers som vi träffat under våra resor tillsammans, och det sätter ju lite extra krydda på tillvaron. När jag åkte själv stötte jag bara på en brottare på stan och det var allt.

Han jag mötte var JBL, eller Bradshaw som han var känd som då. Och han var inte ens med på själva showen upptäckte jag. Det visade sig senare att han gjorde någon slags PR-turné åt WWE och reste runt världen så han var bara med till Finland för det var första stoppet för WWEs brottare. Sen så reste han vidare själv med en Diva som jag glömt namnet på.

Jag var på väg upp till centrum i Helsingfors när JBL kom utklivande på gatan från ett varuhus. I släptåg hade han sin fru och de var inte sams. Jag följde efter på respektfullt avstånd eftersom deras meningsutbyte inte var så värst trevligt. JBL ville hem till hotellet och försökte stoppa taxibilar som bara susade förbi.

- How the f-ck do you get a f-cking taxi in this s-hole, skrek han ganska så högt till sin fru som bara himlade med ögonen.

Här såg jag min chans, inte för att jag vet om det är något speciellt sätt man stoppar taxibilar på i Helsningfors, men eftersom de JBL vinkade på tycktes vara upptagna så fanns det ju faktiskt en anledning till att de inte stannade. Jag gick i alla fall fram och sa,

- Excuse Mr Bradshaw, would you mind if I helped you with getting a taxi?

Han tittade på mig lite förvånat och sa,

- Sure, go ahead.

Den första snön hade precis börjat ramla ner på Helsingfors gator och jag klev rakt ut, vinkade till en bil som såg ledig ut på andra sidan. Taxichauffören vinkade till och påbörjade en U-sväng. Jag klev in på trottoaren igen och sa,

- I think this one will pick you up.

- Thanks, var det enda han sa.

Då frågade jag om jag kunde få ta ett snabbt foto och han sa, - Of course.

JBL aka Bradshaw med svårartad mjäll (eller så är det årets första snö) på paradgatan i Helsingfors

Taxin svängde runt och JBL med fru klev in och åkte iväg. Hade jag haft någorlunda sinnesnärvaro så hade jag öppnat dörren åt dem och lyssnat på vilket hotell de skulle till, men icke. Sanningen å säga så tänkte jag inte ens på det. Eftersom mina barn inte var med, och inte heller hade jag något autografblock, så reflekterade jag inte över detta. Jag var nöjd med det lilla för det var den första WWE-brottaren jag någonsin träffat.

Inte långt senare så skildes JBL och hans dåvarande fru, man undrar lite lätt om Helsingforsresan var en bidragande faktor? Något år senare till så blonderade han håret (inte kan de ha haft att göra med mjällen?) och gick från sin cowboy-kick-ass karaktär till en Texas-mångmiljonär karaktär istället. Den nuvarande rollen han har är den mest lyckade hittills för honom. Men sanningen och säga så verkar karl fortfarande vara lika så arg och aggressiv som han var den dagen jag träffade honom i Helsingfors.

Eugene är något så ovanligt som en förståndshandikappad brottare. Ja, Eugenes karaktär är förståndshandikappad. Nick Dinsmore som är Eugene är fullt normal, tror jag! WWE drar sig egentligen inte för något när de skapar sina karaktärer. Dödgrävare, homosexuella, rasister, hallick, nekrofiler, ja säg den karaktär de inte har använt. Det är på gott och ont. Det som säljer behåller de och det som inte fungerar går ner i soptunnan så att brottarna/skådespelarna kan förpackas som något nytt.

Eugene är barnens favorit. Ja, inte mina barns men i det stora hela så är han väldigt populär bland de yngre wrestlingfansen. Den i familjen som gillar honom mest är väl Moira, och hon är yngst, men både sonen och jag anser att även om gimmicken inte är sådär spännande så är Eugene ändock en utomordentlig brottare.

Eugene ser allmänt störd ut som synes men han är skicklig som brottare

Vi stötte på Eugene två gånger under vistelsen i Helsingfors. Den första gången vi såg honom så höll pappan på att byta film i kameran (Ja, jag vet. Jag väljer mina tillfällen) (Jag har numera blivit modern och kör digitalt så sådana här missöden sker inte igen). Eugene kom in i lobbyn och såg faktiskt allmänt borta ut. Man skulle kunna misstänka att karln faktiskt saknade en enzym eller två. Hade jag inte vetat bättre hade jag misstänkt att han gick på något med tanke på hans totalt nollställda blick. Barnen hoppade i alla fall upp (medan pappan kämpade med kameran) och sträckte fram sina autografblock. Han gick genast in i sin roll och sa,

- Oh, hi kids, nice to see you. Do you want my autograph?

Barnen svarade jakande och Eugene klappade händerna på sitt karakteristiska sätt. När jag väl fick ordning på kameran hade han redan gått.

Nästa gång vi såg honom kom han återigen lomandes och det såg ut som om det var totalt tomt i huvudet på stackaren. Jag gick fram till honom den här gången för vi hade en promobild som vi gärna ville att han skulle signera.

- Sure, sa han men nu gick han inte in i Eugenerollen, det märktes. Jag antar att han inte orkade göra det för en vuxen som han ändå förstod visste att han bara spelade en roll. Jag frågade då om det var OK om jag tog ett foto med honom och barnen. Då förändrades hans ansiktsuttryck och han var åter igen den glade men något tröge Eugene. Så fort fotot var taget försvann leendet och han nollställde sig själv och gick väg. Vi träffade istället andra som var bra mer pratsamma än honom lite senare, men det var kul att se och iaktta hur han växlade på sina alter egon.

Moira i keps, en glad (!) Eugene och Sean i sin WOOOOOOOOO-tröja.

Nidia är en föredetta Diva. Med det menar jag att hon inte längre är anställd av WWE. Men vi lyckades i alla fall med konststycket att träffa henne både i Åbo och Helsingfors under hennes tid i World Wrestling Entertainment.

Första gången vi träffade henne i Åbo så satt Sean och jag ned utanför frukostmatsalen. Han, och även jag, hade flugit upp så fort en manlig wrestler passerat förbi men nu förblev vi sittande. Jag puffade på Sean men han ville inte fråga om autograf. Vi får ha i åtanke här att Sean vid tillfället bara var 10 år och kvinnliga wrestlers/divor var inte riktigt hans grej. Och med tanke på att pappa sitter och ondgör sig över allt vad kvinnlig brottning heter när vi tittar på wrestling hemma så får man ha förståelse för hans reaktion. Nidia sa hej till oss där vi satt och jag sa hej tillbaka. Hon tittade lite konstigt tycker jag men det kan också bara ha varit inbillning. Jag bad i alla fall Sean att be om autograf från tjejerna nästa gång vi träffade någon så han kunde ge till sin lillasyster när vi kom hem. Efter mycket trugande från min sida och mycket övervägande från hans så gick han med på det. Vi stötte på Nidia i lobbyn lite senare på dagen och Sean gick fram och fick en autograf med ett hjärta på. Hon såg trevligt överraskad ut när han kom fram. Något foto blev det inte för Sean hade sagt nej till det tidigare.

- Jag vill inte fota mig med tjejer!

Jag försökte övertala honom och sa att om ett par år kommer han ångra sig att han inte tog chansen nu när den fanns, men nej. Där drog han gränsen. De gånger vi stötte på Nidia var hon i alla fall alltid lika trevlig och glad.

I Helsingfors året därefter så var även dottern med. Hon var, trots ett stort intresse för vissa av herrbrottarna, mest intresserad av Divorna. Nidia träffade vi igen och hon hade ett gott öga för Moira. Varje gång vi stötte på henne så hejade hon på Moira, klappade henne på kinden, frågade hur det var med henne, frågade om hon tyckt om showen etc. Och den här gången blev det ett foto, och hör och häpna, även Sean samtyckte till att vara med. I baren på kvällen var Nidia ganska så flirtig med de manliga brottarna men jag tror att det mest var en jargong de hade. Men även när hon flirtade med Flair och andra glömde hon inte bort att slänga en liten slängkyss mot Moira som rodnade. Givetvis blev det också två nya autografer och även dessa med hjärtan på.

Jag har som sagt, inte mycket till övers för dambrottning, men tycker ändå att det var lite tråkigt att Nidia fick sluta. Hon verkade vara en mycket trevlig och rolig tjej och framför allt Moira uppskattade uppmärksamheten som hon delade ut till oss wrestlingfans.

En inte allt för motsträvig Sean, en glad Nidia och en glad Moira

Det sägs att Big Show är världens största professionella idrottsman. Det kan mycket väl stämma. Enligt WWE är han 2.18 meter lång och väger 227 kg. WWE brukar ta i lite extra när de redovisar siffror på sina brottare men i det här fallet undrar jag om inte de glömt ett par. Karln var massivt stor!

Big Show, som egentligen heter Paul Wight, slog igenom i ett numera avsomnat wrestlingförbund som hette WCW. Där gick han under namnet "The Giant" och det var nog så passande. Han är ibland face (god) och ibland heel (ond). WWE byter inriktning på sina karaktärer ungefär lika ofta som jag byter kläder (och det gör jag varje dag!). Utseendet ändras också. När vi träffade Big Show så hade han hår på skallen men nuförtiden är han skallig. Han har dock alltid framställts som väldigt stark, och det stämmer som ni ser på bilden nedan.

Big Show lyfter med lätthet 100 kg Kurt Angle på en gala i USA

Hans favoritgrepp, eller avslutningsgrepp skulle man kunna kalla det, är en så kallad "choke-slam". Det innebär att han fattar tag i halsen på sin motståndare, lyfter honom ovanför marken och drämmer ner honom i mattan.

Här ses Big Show chokeslamma båda bröderna Bashams på en gång.

Sean och jag satt i lobbyn när vi såg Big Show för första gången. Han kom utsläntrande från hissen och gick fram till receptionen. Jag smög upp för att vara beredd på att fråga honom om autograf och foto och fick höra vad han frågade receptionisten om. Han undrade om det fanns något bra ställe i Åbo med lättklädda flickor!

- Huvaligen, tänkte jag, och honom tänker jag fråga om att få fota med sonen! Han kanske blir sur?

Men givetvis var det inget problem. Big Show ställde upp, skrev autograf, och även det en synnerligen stor en. Och mannen var enorm. En gång i tiden, på åttiotalet för att vara mer exakt, så träffade jag Floyd Patterson, den gamle tungviktsvärldsmästaren i boxning. Det var i Stockholm och han var där för att springa maraton tillsammans med Ingemar Johansson. När jag pratade med Floyd, som inte var särskilt stor för att vara tungviktsboxare, la jag märke till hans stora händer. De passade inte riktigt till hans kropp. Jag trodde aldrig jag skulle få se ett par så stora labbar igen i mitt liv men det var innan Big Show. När jag hälsade på honom och tackade för fotot så försvann min hand i hans, jag kunde inte se den!  Det var som om det stack ut fem stycken stora bratwursts på en stekpanna modell större (OK, lite överdrivet men händerna var imponerande). Efter jag tackat honom gick han ner i baren.

Big Shows big autograph

Lite senare så gick han ut och skulle röka en cigarett. Jag som rökte (har nu slutat) smög också ut och tänkte att det var ett ypperligt tillfälle att få sig ett bloss eftersom jag lät bli att röka bredvid sonen. Jag ställde mig en bit ifrån honom och skakade fram en Prince ur paketet och tände den. Han hejade på mig igen och sa,

- So you have got this dirty habit as well?

- Yeah, svarade jag, but I am really trying to cut down now when I have got kids. Do you want to try one of these, sa jag sen, they are a bit strong but I am sure you can handle it.

Han tittade på mig och flinade och sen så sög han i sig cigaretten som han rökte i typ ett drag och tog mitt paket och tog fram en Prince.

- So, whats this then, sa han och kollade in paketet.

- They are swedish, var det enda jag lyckades klämma ur mig.

Han tände cigaretten, tog ett bloss och började hosta. Jag började att skratta men han stirrade så där styggt på mig som bara Big Show kan göra så jag tystnade fort. - Oops, han är arg på mig, hann jag tänka innan han började flina.

- You cant smoke this shit, sa han och skrattade.

Jag som precis hade varit på väg att göra på mig (kom igen, han är megastor och vid tillfället vi träffade honom var han också heel) visste inte riktigt vad jag skulle svara så jag mumlade något som jag inte kommer ihåg. Han rufsade till mig i håret, stod kvar och rökte klart Prince-cigaretten i alla fall och gick in samtidigt som mig. Jag gick och satte mig ner bredvid Sean och Big Show sa,

- Thanks for the cigarette, till mig och sen vände han sig till Sean,

- Tell your father to stop smoking or he wont grow to be as big as me, sa han, skrattade och gick ner i baren igen.

- Ingen större risk, tänkte jag. Jag har faktiskt slutat röka sen dess (inte beroende på den här incidenten) men inte f-n har jag vuxit (om man inte räknar runt magen förstås).

Ute på galan så passerade Big Show oss på väg till ringen (vi hade extremt bra platser vid ringside, se Matt Hardy så förstår ni) men nu så log han inte som han gjort under större delen av dagen. Han var i karaktär och såg allmänt "pissed" ut. Han kanske inte är världens rörligaste brottare i ringen men hans blotta storlek gör ändå att det blir kul att se en match som han är inblandad i.

Big Show på väg mot ringen

På hotellet efter galan satt Sean och jag och åt en mycket sen middag när brottarna kom tillbaka. Big Show, nu iklädd någon sorts blå mjuk frottédräkt, satte sig vid bordet bakom oss. Han hejade på oss och frågade om vi hade "enjoyed us" ute på galan.

- Det var fantastiskt, sa vi båda men jag tror egentligen inte att han lyssnade. Servitören kom fram till hans bord och han beställde två stycken Cheeseburgare med Pommes Frites. Vi trodde väl att han skulle sluka båda i ett nafs när de väl kom men han petade rätt mycket i maten och lämnade en stor del av de han beställt. Han drog sen iväg, med allra största trolighet till någon striptease-bar men återkom efter någon timma. Då var Sean och jag på väg upp till rummet. Vi såg honom inte mer och lite sura var vi för det för vi var väldigt intresserade av att se hur mycket mat han skulle plocka på sig vid frukostbuffén.

En mycket stor man med STORA nävar och en något mindre pojke som fingrar nervöst på autografblocket.

Tajiri är en japansk brottare som brottas i WWE. Wrestling är en ganska så stor sport i Japan men om man vill tjäna seriösa pengar så brottas man för WWE. Inget annat wrestlingförbund i världen kan mäta sig med WWEs popularitet och lönenivå så det är säkerligen en av anledningarna till att Tajiri har varit så pass länge hos WWE som han varit.

Tajiri poserar inför publiken medan hans tag-team partner Rhyno ser på

Vårt möte med Tajiri blev kort. Han sa inte särskilt mycket utan log mest hela tiden (se där en fördom om japaner som besannades). De gångerna vi såg honom var han på väg från hissen till ytterdörren eller vice-versa. De flesta andra wrestlerna hängde någon gång nere i lobbyn men inte Tajiri så vi hade tur som hann fånga honom. Barnen fick varsin autograf men det var inte vilken autograf som helst. Han skrev med japanska tecken. Jag har scannat en av autograferna från barnens fotoalbum, visst är den snygg? Det tog faktiskt ganska så lång tid för varje han skrev.

Tajiris urtjusiga autograf i barnens fotoalbum

Efter han skrivit autograferna gick han snabbt ner på huk och tog tag i barnen. Ett snabbt foto senare så var han borta. Han rör sig fort i ringen och han rörde sig lika fort privat. Till hans försvar kan sägas att han var en av de brottare som log och vinkade adjö till oss när vi stod utanför och vinkade av brottarna i deras bussar som var på väg mot flygplatsen med England och nästa show som destination.

Sean, en hattprydd Tajiri och Moira

William Regal är inte amerikan. Men han är brottare och han är en av WWEs Superstars så han får vara med på den här bloggen i alla fall. Våra möten med William Regal, som även gått under namnet Lord Steven Regal, var förhållandevis korta. Men de var trevliga ändå.

Första gången vi träffade honom hade han precis varit och tränat på gymmet som låg strax bredvid hotellet. Han kom tillbaka lite lätt svettig och ställde sig vid receptionen och frågade om något. Barnen for upp direkt och stod väntande med sina autografblock. Han svepte nästan förbi innan han hajade till och skrev varsin autograf till barnen. Sen gick han direkt in i hissen utan att jag hann fråga om ett foto.

- Jaha ja, tänkte jag, här gick det undan.

Dock så kom han ner i lobbyn nästan lika snabbt som han försvunnit och den här gången var jag med. Det blev även en förevigning på bild med honom och barnen.

Ute på galan så brottades Regal tillsammans med Eugene i tag-team mot Hurricane & Rosey. Man skulle väl kunna kalla det för kvällens komedimatch. Wrestling är i princip alltid uppgjort men här skulle man väl kunna säga att det var bestämt för att locka fram skratt och få de små att trivas.

Eugene vinkar till publiken medan Regal känner på repen

När jag var uppe på rummet på hotellet och hämtade ett par saker så stötte jag på Regal i hissen. Eftersom jag visste att det fanns en bild på Regal i tidningen jag hade med mig så bad jag honom signera bilden.

- No problem, sa han, och skrev ännu en autograf till oss när han klev ur hissen. Han frågade var jag kom ifrån eftersom min accent lät skotsk. Visst är den det svarade jag och förklarade lite lätt varför vi var i Finland. Jag pekade på barnen som satt och väntade och han sa,

- Yes, I remember. We met yesterday as well, didn´t we?

Jag svarade jakande och han följde med fram till barnen och hälsade på dem igen.

- So your father isn´t so cheap even thou he is scottish,  sa han och flinade.

Jag hann inte säga något innan han gick. Han var trevlig, men framförallt snabb, den gode Regal.

En Moira, en svettig Steven Regal, en Sean, och en handduk.

I wrestlingens värld har dagens wrestler varit heel (ond) och face (god) om vartannat och han har dessutom haft flera olika karaktärer. En minnesvärd (!) sådan var Isac Yankem, ondsint tandläkare. Men den mest lyckade och långvariga karaktären han haft är den som han går under än idag, Kane. Under en lång tid hade Kane en mask som täckte hans ansikte så att han slapp visa hur vanställd han var. Numera är masken borta och det vanställda ansiktet är inte vanställt, det var bara något som han hade föreställt sig (wrestlinglogik).

Sean och jag hade träffat hans bror Undertaker (endast bror i wrestlingens värld) i Åbo. Det var ett trevligt möte, speciellt för Sean, så vi såg fram emot att få träffa Kane. Det är alltid något speciellt med "serietidnings"-gimickarna, de som ska föreställa något mer än en människa. Lite lätt besvikna blev vi när han klev ut ur hissen på hotellet. Han såg mer ut som en snäll farbror än den mördarmaskin som han framställs som. Sean och Moira fick dock sina autografer och ute på galan så gjorde han oss inte besviken.

Det blev rusning fram mot ringen när Kane gjorde sin entré och publiken i Hartwall-arena blev ganska så exalterade. Såpass i alla fall att flera trängde sig fram framför våra platser. De blev i och för sig bortkörda ganska så fort men jag lyckades få med både dem och deras kameror när jag försökte fotografera Kane när han kom in genom sin skärseld. Eftersom Kane har hållit på så pass länge inom toppen av wrestlingvärlden så väcker han ett ganska så stort intresse även om matcherna inte alltid håller så hög klass. Matchen som gick på galan var dock kul att se, vilket de flesta matcher är live. Kane mötte Gene Snitzky och de har ett så kallat upplägg som pågått under en längre tid. Snitzky är orsaken till att Kanes ofödda barn dog. Ja kära läsare, det här är wrestlingsåpa av högsta klass. Snitzky, med smeknamnet "Babykiller" var en av de få brottarna barnen inte fotade sig med, däremot fick de hans autograf.

Kane är på väg att dyka från topprepen på en groggy Snitzky.

Tillbaka till vårt möte med monstret Kane. Dagen efter showen kom de flesta brottarna ned för att äta frukost, så och Kane. Smörgås, flingor och en hel hög med kokta ägg försvann ned i honom. Vi satt vid bordet bredvid honom men höll oss lugna. Några asiater som också åt frukost på hotellet upptäckte brottarna och började att ta foton och be om autografer. Flera av brottarna blir störda, det märks tydligt. En del skriver autografer men en del håller upp handen när asiaterna försöker fotografera dem. Inte Kane dock. Han är precis på väg att stoppa en sked med Corn Flakes i munnen när han upptäcker att en asiatisk kvinna riktar in sin kamera på honom. Då ler han och sitter kvar med skeden precis som på en flingreklam. Kvinnan tvekar och står kvar. Kane sitter fortfarande kvar med skeden i högsta hugg och ler sitt mest ondskefulla leende. Hon står kvar och det blir nästan som en kamp emellan dem, vem ger sig först? Jag ser på Kane och man kan nästan läsa hans tankar, "Men kom igen, fota någon gång, låt mig äta ifred, kom igen då, vad väntar du på?". Till slut så är det Kane som ger upp, han vänder sig om åt vårt håll, stoppar skeden i munnen och börjar tugga. Då ser han oss och jag ler och vinkar till lite lätt och säger,

- One could think that they would at least show some respect whilst you are eating.

Han nickar och ler tillbaka. Sean smyger upp promobilden på Kane som vi har och vi låter den ligga synlig där på bordet. När Kane reser sig upp efter sin frukost och ska gå så ser han bilden och säger,

- Do you want me to sign that?

- If its OK with you, svarar jag. We would really appreciate that. You did give us autographs yesterday (barnens autografblock) but it would be nice to have a signed picture as well.

Då tar Kane tag i den lediga stolen vid vårt bord och sätter sig ner.

- I wish more fans were like you so one could eat in peace, säger han.

Vi myser bara, ännu en wrestler som berömmer oss. Moira som sitter bredvid Kane rodnar och Sean sitter med ett stort fånigt leende på läpparna. Kane frågar lite om vad vi tyckte om showen och om vi har några favoritwrestlers. Moira säger, - Chris Benoit, pappa säger, -Ric Flair och Sean är den enda som vett i skallen av oss och säger, - You of course. Sen tar Sean upp sin nyinköpta Kane T-shirt som han har i sin väska och visar den.

- At least you have got good taste, säger han till Sean.

Och han har inte bara god smak tänker pappan, han är smart också. Kane tackar för sig och lämnar oss så att vi får äta vår frukost i lugn och ro. Det var ju omtänksamt av honom!

Moira, den stora röda snälla farbrorn Kane och Sean.

Doug Basham var egentligen den första WWE-wrestler jag pratade med (om man bortser från Bradshaw, JBL, som jag träffade på gatan i Helsingfors första gången WWE var där). Fast jag förstod det inte. Problemet var att jag inte fattade att det var en wrestler först.

Min son och jag hade försovit oss och missat frukosten på båten när vi var på väg för att se Smackdown! i Åbo. Vi tog oss snabbt ut till en taxi och åkte raka vägen till hotellet där vi hade tur att få rummet direkt. Eftersom jag själv jobbat mycket inom hotellbranschen så vet jag att de inte har någon större koll på vilka som äter frukost på hotellen.

- Vi går ner och snikar till oss en gratis frukost, sa jag till sonen.

Det är ju inte roligt att börja dagen utan mat och sonen var hungrig efter att vi fått stressa oss av båten. Vi gled ner i frukostmatsalen och försåg oss med lite dricka till att börja med. På en skylt vid en del av matsalen så stod det "Reserved for wrestling group" . Vi satte ner våra glas vid ett bord precis bredvid där och jag tänkte; Det finns alltså en hel hög med folk som har åkt på en gruppresa för att se wrestling, kul.

När jag ska till att gå och hämta mat så kommer Dean Malenko in i matsalen. Han är en föredetta brottare som jobbar åt WWE som roadagent.

- Sean, säger jag och petar till sonen. Undras om inte vi bor på samma hotell som brottarna?

- Vad menar du? säger Sean och känner inte igen Malenko.

Jag pekar diskret på Malenko och de som är med honom och förklarar för sonen. Jag ser ju inga aktiva brottare än men jag misstänker ju att Malenko borde bo på samma hotell som brottarna. När A-Train (en då aktiv brottare inom WWE) kommer in är alla tvivel borta.

- Jackpot! utbrister jag till sonen som sitter med ett fånigt leende och stirrar på A-Train.

Det gick liksom inte att ta fel på honom, tåget alltså. Två meter, en sisådär 170 kg (enligt WWEs officiella program, och det stämde nog), rakat huvud och piercad lite här och var. Sean och jag gick ner till buffén och hämtade mat. Mer brottare droppade in och vi gick upp med maten till bordet. Jag hade glömt ägg så jag gick tillbaka till den varma buffén för att hämta det. En rakad kille med glasögon och Unforgiven- T-Shirt kommer dit och säger,

- Goodmorning, how is it going?

Jag har också på mig en wrestling T-shirt så jag tänker att han tror att jag på något sätt är med dem och säger (fråga mig inte varför),

- Oh no, you should not speak to me. I am not with your group. I am just a fan who is here with my son to see your show.

- Thats great, säger han. Of course we should speak to you. Our fans are the most important people in the world.

Jaha, tänker jag. Det var ju trevligt. Undras vad den här killen gör på showen, kanske ljus och ljud eller är han en roddare? Jag försöker att inte vara påträngande på "stjärnor" när man möter dem, och här inser jag att jag har ett gyllene tillfälle utan att störa "stjärnorna" så jag frågar killen,

- Do you think it would be OK if me and my son stood outside the breakfast-room after we have finished eating and maybe ask some of the wrestlers for autographs and photos?

- Of course you can do that svarar han, thats no problem at all.

Det är ett plus att ha med sig barnen. Åtminstone om man vill prata med brottarna. Jag har märkt att en del nästan blir sura på fans som frågar efter autograf eller liknande, speciellt om brottarna själva vill relaxa efter showen tex. Men de har svårt att säga nej till ett par vädjande barnögon så tack Sean och Moira för att ni finns och att ni gillar wrestling. I alla fall, sonen och jag hastar i oss frukosten och smiter ut till soffgruppen utanför restaurangen. Där sätter vi oss och väntar in brottarna. Det gick bra, Chavo Guerrerro var först ut av brottarna. Efter ett tag kom killen i Unforgiven-tröjan. Sean och jag som hade lyft från soffan som om vi hade en spiralfjäder i häcken varje gång en brottare kom ut satt kvar och hejade lite lätt. Då säger han,

- So, what about the autograph and the photo?

- Sure, säger jag och ställer mig upp. Samtidigt puttar jag fram Sean som sträcker över autografblocket till killen. Han skriver något (jag försöker desperat se vad det står men jag står helt fel till) och ställer sig bredvid Sean och tar av sig glasögonen. Först då trillar poletten ner, först då ser jag att det är Doug Basham, en av de nya i WWE. Efteråt tackar jag så mycket och säger,

- Thanks a lot Mr Basham, really really nice of you.

Jag sa hans namn tydligt så att han inte skulle fatta att jag för trettio sekunder sen trott att han var någon Nisse som kånkade wrestlingringar och grejor.

- My pleasure, sa han och gick sen in i hissen.

Nuförtiden har jag stenkoll på vem som är vem så det misstaget (som aldrig upptäcktes) lär inte hända igen.

Doug Basham och en kortklippt Sean. Brorsan Danny Basham såg vi faktiskt aldrig till (förutom ute på showen)

Innan vi åkte till Helsingfors ville Moira ha en Trish Stratus T-shirt. Jag försökte förklara för henne att Trish numera var heel (dvs ond i wrestlingvärlden) och att det kanske vore roligare med någon annan. Men Moira hade bestämt sig, Trish var hennes favorit bland de kvinnliga brottarna och hon såg fram emot att få se henne. Hon ville då ha en Trish-tröja på sig. Som den gode far jag är hörsammade jag min dotter och beställde en Trish, plus ett par andra T-shirts för säkerhets skull.

Hela första dagen på hotellet hade Moira på sig Trish-tröjan, och hon fotade sig med en massa wrestlers och divor men ingen Trish. När alla skulle ut till arenan måste vi ha missat henne, och när de kom hem till hotellet måste hon ha smitit upp snabbt. Visst var Moira lycklig över alla hon redan hade träffat och hon hade fått en ny favorit bland tjejerna, Victoria (en senare historia), men det sved lite att missa Trish ändå.

Ute på arenan fick vi i alla fall bekräftat att Trish verkligen var med. Det var en tag-match (det betyder att man är två, minst, i lag) där Trish och Molly Holly brottades mot Victoria och Nidia med Val Venis som special guest referee. Som vanligt tyckte pappan att tjejmatchen var tråkig men Moira var helt involverad, hon höll på alla!

På morgonen vid frukost kom hon heller inte ner, troligtvis använde hon sig av room-service. Men skam den som ger sig. Eftersom jag hade lovat Moira att försöka hitta Ms Stratus så höll jag ett extra vakande öga efter henne när de var på väg att åka. Inte sist av alla, men bra nära nog, kommer hon ner och Moira skiner upp. Vi ber om autograf och Trish är mer än vänlig och småpratar lite med barnen, frågar om de gillade showen etc. Jag frågar henne om det är OK att jag tar ett foto. Givetvis får jag det. Hon tar tag i barnen och bländar av ett Colgate-leende. Till saken hör att Trish är ganska så liten så vinkeln på fotografiet blev inget bra. För att få en bättre bild går jag ner på knä och säger samtidigt,

- Is it OK if I get down on my knees?

- Please do, säger hon, you would not be the first man who has done that. Och så skrattar hon. Jag börjar också att skratta och har nästan svårt att hålla kameran still. Hon skrattar fortfarande när hon går därifrån. Det var ett av våra kortaste möten med brottare/divor men humor hade hon och trevlig var hon. När bussen åkte iväg var hon en av ett par stycken som vinkade hejdå till mina barn. Bara en sådan sak betyder mycket när man är 8 och 11 år (för att inte tala om 40!).

Solen skiner på Sean, Trish och Moira. Inte undra på att hon behöll solglasögonen på hela tiden.

Chris Benoit är en mycket bra brottare, kanske är han den bästa tekniska brottaren som finns i WWE idag. Det är inte upp till mig att bestämma om detta men både sonen och jag är grymt imponerade av hans brottning. Vi har träffat på Chris två gånger. Den första gången var när vi såg WWE Smackdown! i Åbo/Turkuuu. Sean och jag satt i baren, var annars? Och sippade på varsin dryck. Vad vi förstod från WWE-personalen som vi pratat med så skulle det dröja nästan två timmar till innan brottarna skulle åka ut till arenan. Men att invänta denna tidpunkt uppe på rummet var inget vi ens övervägde. När vi satt där i allsköns lugn och ro så klev plötsligt "The Crippler" ut från hissen. Han hade med sig sin väska (fylld med matchdräkt, wrestlingboots och annat kan man tänka sig) och såg allmänt cool ut i sina jeans och sin svarta skinnjacka. Jag hann knappt reagera men när han gick förbi vårt bord frågade jag snabbt om vi kunde ta ett foto.

- No problem, sa han, la ifrån sig sina grejor och kopplade ett stadigt grepp om Seans hals.

Tryck till ordentligt så får jag lite lugn och ro tänkte jag efter att ha försökt roa sonen i ett antal timmar. Jag sa det dock inte utan satte mig ner och tittade på när Sean fick ännu en autograf. Benoit gick sen och pratade med WWE-folket och drog iväg i en taxi.

- Han åker alltid ut tidigare än de andra och förbereder sig och testar ringen sa de till oss senare. Detta visade sig vara riktigt. Han gjorde precis samma sak när vi träffade honom i Helsingfors ett år senare. Nedan ser ni hur Sean har fastnat i Benoits grepp. Lägg märke till att Sean är exemplariskt kortklippt, något som har ändrats drastiskt året därpå.

Ett av Benoits "specialgrepp" är när han klättrar upp i ringhörnan och slänger sig ut och skallar motståndaren som ligger på marken. Låter kanske inte så trevligt men det är inte på riktigt, det är vi alla väl medvetna om, det är wrestling.

I Helsingfors är även dottern med. Jag tror att hon föll för Chris Benoit. Vi satt i lobbyn (vi har alla tre framtida lovande karriärer som lobbyister) och inväntade brottare. Sean ser att hissen rör sig nedåt och jag ser att det är Benoit som är i den. Han kliver ur och börjar gå mot restaurangen. För att komma dit måste han passera vårt bord (väl genomtänkt val av plats) som är precis utanför restaurangdelen. Han är klädd i en stilig kostym i år, inte så leisure som han var förra året i Åbo. Jag reser mig upp när han kommer och säger,

- Mr Benoit, would it be OK if the children got an autograph from you?

- In a minute, säger han och går in i restaurangen där han sätter sig vid ett bord och beställer en kaffe (eller möjligtvis te).

Vi sitter kvar och det dröjer inte länge till han kommer över till oss. Han tar av sig sin kavaj och sätter sig hos oss, rakt upp och ner.

- Sorry to keep you waiting, säger han. I am just getting ready to go out to the arena.

Han uppför sig som om vi är nära bekanta så jag tappar nästan hakan. Han sitter bredvid Moira och jag och Sean sitter mittemot. Sen så pratar vi lite wrestling, berättar lite om oss själva. Han autograferar en promobild till Sean och Moira får en i sitt block. Han rufsar henne i håret och Moira rodnar. Sen sitter han kvar hos oss, Stacy Kiebler (en WWE-Diva) kommer förbi och sätter sig där också. Hon ska visst också med ut till arenan. Earl Hebner, WWE-domare av rang kommer också och klämmer in sig hos oss och alla liksom pratar som om vi alltid är med. Efter lite fotografier så drar Benoit och Kiebler iväg. Hebner blir kvar (men det är en annan historia). Moira påpekar att Benoit luktade gott (hans aftershave) och påminner Sean och mig om detta under hela resan. Under vistelsen på hotellet så stötte vi på Chris Benoit flera gånger. Varje gång så hejade han och de gånger vi såg honom åka hiss så vinkade han alltid till Moira som snabbt vinkade tillbaka. Han luktar gott, vinkar, är känd, tjänar en massa pengar och är trevlig tänkte jag. Synd bara att det är en sådan ålderskillnad annars så kanske bröllopsklockorna hade ringt! Skämt åsido, vi träffade många brottare men Chris Benoit var utan tvekan Moiras favorit och visste jag vad det var för after-shave han använde så skulle jag köpa sådant också.

Sean, Chris Benoit, Moira och en doft av dyr after-shave.

Barnen och pappan har ett ganska så konstigt intresse, amerikansk wrestling. Det är något som följt med pappan ända sen hans barndomsår i Skottland och han har sedemera fört över detta på barnen. Först var det sonen som föll men nu har även dottern mjuknat. Dock misstänker både sonen och jag att det är den hägrande resan varje år som lockar henne, inte så mycket brottningen i sig.

Det är så att vi i tre års tid har tagit båten över till Finland på hösten för att se på WWE, World Wrestling Entertainment (tidigare WWF) och deras årliga show i vårt östra grannland. Första året åkte pappan själv för att spana in läget, andra året följde sonen med och tredje året var båda barnen med på resan. Kommer WWE även detta år har vi planer på att åka över. Det första året så träffade pappan på en wrestler på gatan och såg sen showen, mycket mer blev det inte. Det andra och det tredje året bodde vi på samma hotell som brottarna så det blev många autografer och bilder till barnen. I denna blogg tänkte vi visa lite bilder och skriva om våra möten med de olika brottarna och första man (det kommer även att komma kvinnor) ut är Triple H, The Game, Hunter Hearst Helmsley, The Cerebral Assasin, kärt barn har många namn.

Triple H var WWEs världsmästare i tungvikt när vi såg honom för första gången. Hans karaktär (alla brottare har olika karaktärer, antingen goda eller onda) är superond och elak. Han är också en av de mest kända brottarna i dagsläget och är aktuell i senaste Blade filmen med Wesley Snipes. Nedan ser ni hur han stilar med sitt världsmästarbälte innan hans match.

Vi träffade HHH innan de skulle iväg till galan. Barnen fick varsin autograf och han var mycket trevlig mot dem. När jag frågade om jag fick ta ett foto på honom och barnen sa han,

- Sure no problem. Is it OK here?

- Visst, svarade jag (på engelska) och HHH tog leende tag i barnen och sa:

- Ready?

Jag svarade ja och siktade in mig med kameran. Då spände han ögonen i kameran och såg sur ut som synes på bilden. Efteråt skrattade han och sa att han måste hålla på karaktären, någon skulle ju kunna tro att han var snäll annars. Senare på kvällen efter showen hejade han på oss i baren på hotellet. Det tyckte barnen var häftigt,

- Världsmästaren hejar på oss, som de sa ganska så storögda.

Och i sanningens namn så tyckte pappan att det var häftigt också, världsmästaren hejade på oss, wow liksom ba som en tonåring skulle ha uttryckt det.