MacGregor - att leva med diabetes

Efter gårdagens skyhöga värden så hoppades vi på en bättre natt och en bättre dag. Klockan 23.00 så låg Moira fortfarande så pass högt (14,8) att jag pumpade på en enhet. Mer vågade jag inte eftersom hon fått ganska mycket på kvällen. Under natten så sjönk hon som en sten och vid 04.00 var det dags för smörgås och 06.15 så fyllde vi på förråden med söt saft och lite mer smörgås innan frukost. En tröst i bedrövelsen var att vi kom ihåg att ge frukostinsulinet, även fast vi väntade till efter frukost. Det var ett steg framåt.

Vid tiotiden på förmiddagen ringde dottern och var skakig. Hon har ringt ganska så ofta vid den tiden på sistone men ändå haft bra värden, vilket hon hade även nu. Vi har kommit överens om att hon ska ha med sig en frukt att ta vid dessa tillfällen men det fanns ett litet problem, hon hade inget med sig! Varför kan man fråga sig? Ja, Moira är lite petig med vad hon petar i sig (troligtvis ett arv från mig) så det bästa att skicka med, om man vill vara säker på att hon äter det, är ett skalat och skivat äpple.  Men jag hade vare sig skalat, skurit eller stoppat ned något i hennes väska. Jag hade än en gång glömt något och mitt steg framåt från morgonen kändes som ett jättekliv bakåt på eftermiddagen.

Under en kort period nu så har vi glömt bort att ge insulin, glömt att byta nål, glömt tider, glömt att skicka med saker till skolan, frun har glömt bort vart hon lagt sitt stödarmband (den är som bortblåst från jordens yta) och jag har glömt bort var jag parkerat bilen uppe på Högskolan. Det är ganska så illa det och jag känner mig som en usel människa när jag kommer ihåg vad jag glömt. Jag vet inte vad man ska göra men en sak är i alla fall positivt, imorgon har jag glömt det så då börjar vi på ny kula igen.