MacGregor - att leva med diabetes

Hela familjen sover, endast mamman är vaken. Moira låg åt det låga hållet sent igår (4,7) så det stod klart att hon inte skulle klara natten utan ner kolhydrater. Kanske fick hon för mycket insulin till kvällsmackan?

Det är inte så lätt att väcka en 8-åring kl 23 när de sover som allra sötast. Speciellt inte när man, så fort de öppnar korpgluggarna, sticker fram en macka och mjölk och trugar med glada tillrop att "vakna nu, du måste äta lite". Hon är egentligen en alldeles väldigt trevlig liten dam, men vid såna här natt-måltider växer hornen och hon spottar och fräser och skäller ut oss efter noter. Med all respekt, jag hade nog gjort likadant.

Sen tuggar hon sig sakta igenom mackan, tappar den några gånger för att hon helt enkelt somnar. Ett par klunkar mjölk och så är det dags att somna om. Ingen större övertalning krävs, hon gossar ner sig i kudden och fortsätter sin fridfulla sömn inom 10 sekunder.

Då drar vi föräldrar en lättnadens suck. För nattmacka innebär att hon helt klart står sig ända till morgonen, så vi tar beslutet att inte kolla henne mer förrän framåt morgonkvisten. Lite ångestfyllt är det, för man vill gärna se hur värdena utvecklas efter några timmar. Men, den här gången ska jag sova.

Ställer klockan på 06.00. Stick i fingret (hon sover vidare, är så van vid detta att hon inte vaknar) och väntar sedan otåligt på mätarens utslag. Ju längre tid det tar för mätaren att svara, desto större är risken att värdet ligger utanför det normala, oftast högt. Väntar och väntar. 16,9. Vi sköt för högt - med en halv macka och lite mjölk. Borde ha väntat lite, kanske var hon redan på väg upp av sig självt? Det får vi aldrig veta. Moira ligger på rygg, så hon får ett par extra enheter insulin i magen så hon kan sova vidare en stund. Hon märker inte det heller.