Rey Mysterio, part 3
Rey Mysterio, WWEs biggest little man och en person som vi träffat på två gånger tidigare men ingen av dessa gånger har vi lyckats få honom att fastna på bild. Visst har vi bilder från showerna men inget från våra träffar och det har varit lite lätt tråkigt. Nu har vi äntligen gjort något åt det, tredje gången gillt, även om vi var närma att missa även denna gång!
För att vara så liten i en värld av mest enormt stora män så har Mysterio lyckats över all förväntan. En av de mest populära brottarna och en av dem som säljer mest merchandice, bättre blir det inte!
Det höll som sagt på att gå riktigt illa, eller illa är väl att överdriva men det var på väg att misslyckas igen, mest på grund av vår tafatthet. Första gången vi såg Rey på hotellet var när vi gick förbi gymmet som fanns där. Bland alla redskap och löpband så såg vi Rey Mysterio, Jamie Noble och Charlie Haas. Vi stannade givetvis upp, men bara så där i förbifarten, och när vi gjorde det så tittade Charlie Haas upp. Vi vinkade till lite lätt och Charlie lyfte pliktskyldigast upp handen tillbaka. Jag och sonen fortsatte vidare bort mot sittgrupperna vid poolen och satte oss ned för att njuta lite av solen som hade poppat ut för tillfället. Visst hade vi kunnat gå in på gymmet, hotellgäster som vi var, men det hade känts både påträngande och pinsamt så vi lät bli. När vi låg där i varsin solfåtölj så såg vi att Charlie och Rey var klara och tog sig ut från gymmet och gick till hissarna. Vi hann inte ens sätta oss upp så vi låg kvar. Jamie Noble var också kvar, på löpbandet där han gick och gick och gick!
Rey Mysterio i Barcelona, ni ser hur tomt det var på läktarna denna gång (och då var det ännu tommare på Smackdown kvällen innan!).
Andra gången vi såg Rey på hotellet var när brottarna var på väg mot showen. Han kom ned, iförd solglasögon, och passerade oss där vi satt i lobbyn. Sonen flög upp och stoppade Rey med sitt autografblock. Rey stannade snällt till och skrev och sa några ord. Jag, dum som jag är, satt och tvekade om jag skulle fråga efter ett fotografi men beslöt mig för att inte göra det. Det har med Reys mask att göra och hans integritet, åtminstone så var det så jag tänkte. Rey hejade glatt på mig när han var klar med sonen och sedan gick han ut från hotellet. Vi satte oss ned igen och jag sa till sonen att jag inte ville fråga eftersom han kanske inte ville fotgraferas utan mask. Så fel jag hade! Utanför ser vi hur ett antal fans är framme hos Rey och han poserar glatt med dem. Skit också, tänkte jag, då var väl det kört.
En närbild på Rey i Barcelona, man kan undra när han ska sluta tatuera sig?
När brottarna kom tillbaka på kvällen var vi redan tillbaka. En snabb taxi och en strategisk plats i lobbyn så satt vi där och väntade. Lite om det har ni läst tidigare så jag ska inte tråka ut er med detaljerna men hur som helst, ingen Rey Mysterio blev det i alla fall. Vi gick och la oss och tänkte att nu har vi väl missat honom igen, som vanligt. Men, som tur var hade vi tur igen. När brottarna var på väg att lämna hotellet på morgonen därpå så var sonen och jag runt och kryssade lite i lobbyn. Vi hade precis ätit frukost och kunnat se hur vissa brottare stoppade i sig enorma mängder mat. Det är alltid lika roligt och se hur de tömmer äggbuffén på ägg! Rey syntes inte till och när vi var klara så gick vi ned och ut där bussarna stod. Jag kunde se Rey genom ett fönster och därmed började vi genast att planera. Sonen plockade upp vår Mysterio-skylt och höll upp den så där lagom nonschalant, som om det vore något han gjorde varje dag helt naturligt. Rey ser skylten och vi vinkar. Vi stod väl en sisådär 10-15 meter ifrån bussarna så det var definitivt bara tur att han uppmärksammade oss. Det som hände sedan var, åtminstone för oss, riktigt roligt. Vi ser hur Rey reser sig upp från sin plats i mitten av bussen och sedan så ser vi honom inte längre. Han är ganska kort med andra ord. Ett par sekunder senare så står han i dörröppningen till bussen och tittar ut och säger, -Hej grabbar, den där skylten känner jag igen! Vi går fram och Rey kliver av bussen med sin frukost i handen, en påse godis. -Snygg skylt säger han, är det ni som har gjort den? Vad svarar man på det? -Självklart, säger vi och berättar att den varit med och viftats på många shower varav han säger att han sa ju att han kände igen den. Och så står vi där och småpratar med Rey om showen, deras förestående resa till Paris och vad tråkigt det var att det inte kom så mycket folk. Rey tycker också att det är tråkigt men han ger alltid 100 % i alla fall eftersom de som har kommit ska ha valuta för sina pengar. Och ni, som har flugit in från Sverige (vi hann med att berätta det också), det måste ha kostat en del, er kämpade jag extra hårt för säger han med ett stort leende. När vi står där så håller bussarna på att fyllas upp och Rey säger att han måste hoppa på eftersom de är på väg. Det är då jag äntligen klämmer fram det, -Ett fotografi, frågar jag? Rey ställer sig bredvid sonen och håller upp påsen, -Det här är vad jag tycker om er skylt, sweet! Vi lämnar en Mysterio som var på synnerligen gott humör när han klev på bussen igen och vinkade hejdå till oss. Vi var minst lika nöjda och vinkade glatt tillbaka. Äntligen, som Fylking skulle sagt.
Sonen, skylten, Rey och godispåsen, sweet som sagt!
För att vara så liten i en värld av mest enormt stora män så har Mysterio lyckats över all förväntan. En av de mest populära brottarna och en av dem som säljer mest merchandice, bättre blir det inte!
Det höll som sagt på att gå riktigt illa, eller illa är väl att överdriva men det var på väg att misslyckas igen, mest på grund av vår tafatthet. Första gången vi såg Rey på hotellet var när vi gick förbi gymmet som fanns där. Bland alla redskap och löpband så såg vi Rey Mysterio, Jamie Noble och Charlie Haas. Vi stannade givetvis upp, men bara så där i förbifarten, och när vi gjorde det så tittade Charlie Haas upp. Vi vinkade till lite lätt och Charlie lyfte pliktskyldigast upp handen tillbaka. Jag och sonen fortsatte vidare bort mot sittgrupperna vid poolen och satte oss ned för att njuta lite av solen som hade poppat ut för tillfället. Visst hade vi kunnat gå in på gymmet, hotellgäster som vi var, men det hade känts både påträngande och pinsamt så vi lät bli. När vi låg där i varsin solfåtölj så såg vi att Charlie och Rey var klara och tog sig ut från gymmet och gick till hissarna. Vi hann inte ens sätta oss upp så vi låg kvar. Jamie Noble var också kvar, på löpbandet där han gick och gick och gick!
Rey Mysterio i Barcelona, ni ser hur tomt det var på läktarna denna gång (och då var det ännu tommare på Smackdown kvällen innan!).
Andra gången vi såg Rey på hotellet var när brottarna var på väg mot showen. Han kom ned, iförd solglasögon, och passerade oss där vi satt i lobbyn. Sonen flög upp och stoppade Rey med sitt autografblock. Rey stannade snällt till och skrev och sa några ord. Jag, dum som jag är, satt och tvekade om jag skulle fråga efter ett fotografi men beslöt mig för att inte göra det. Det har med Reys mask att göra och hans integritet, åtminstone så var det så jag tänkte. Rey hejade glatt på mig när han var klar med sonen och sedan gick han ut från hotellet. Vi satte oss ned igen och jag sa till sonen att jag inte ville fråga eftersom han kanske inte ville fotgraferas utan mask. Så fel jag hade! Utanför ser vi hur ett antal fans är framme hos Rey och han poserar glatt med dem. Skit också, tänkte jag, då var väl det kört.
En närbild på Rey i Barcelona, man kan undra när han ska sluta tatuera sig?
När brottarna kom tillbaka på kvällen var vi redan tillbaka. En snabb taxi och en strategisk plats i lobbyn så satt vi där och väntade. Lite om det har ni läst tidigare så jag ska inte tråka ut er med detaljerna men hur som helst, ingen Rey Mysterio blev det i alla fall. Vi gick och la oss och tänkte att nu har vi väl missat honom igen, som vanligt. Men, som tur var hade vi tur igen. När brottarna var på väg att lämna hotellet på morgonen därpå så var sonen och jag runt och kryssade lite i lobbyn. Vi hade precis ätit frukost och kunnat se hur vissa brottare stoppade i sig enorma mängder mat. Det är alltid lika roligt och se hur de tömmer äggbuffén på ägg! Rey syntes inte till och när vi var klara så gick vi ned och ut där bussarna stod. Jag kunde se Rey genom ett fönster och därmed började vi genast att planera. Sonen plockade upp vår Mysterio-skylt och höll upp den så där lagom nonschalant, som om det vore något han gjorde varje dag helt naturligt. Rey ser skylten och vi vinkar. Vi stod väl en sisådär 10-15 meter ifrån bussarna så det var definitivt bara tur att han uppmärksammade oss. Det som hände sedan var, åtminstone för oss, riktigt roligt. Vi ser hur Rey reser sig upp från sin plats i mitten av bussen och sedan så ser vi honom inte längre. Han är ganska kort med andra ord. Ett par sekunder senare så står han i dörröppningen till bussen och tittar ut och säger, -Hej grabbar, den där skylten känner jag igen! Vi går fram och Rey kliver av bussen med sin frukost i handen, en påse godis. -Snygg skylt säger han, är det ni som har gjort den? Vad svarar man på det? -Självklart, säger vi och berättar att den varit med och viftats på många shower varav han säger att han sa ju att han kände igen den. Och så står vi där och småpratar med Rey om showen, deras förestående resa till Paris och vad tråkigt det var att det inte kom så mycket folk. Rey tycker också att det är tråkigt men han ger alltid 100 % i alla fall eftersom de som har kommit ska ha valuta för sina pengar. Och ni, som har flugit in från Sverige (vi hann med att berätta det också), det måste ha kostat en del, er kämpade jag extra hårt för säger han med ett stort leende. När vi står där så håller bussarna på att fyllas upp och Rey säger att han måste hoppa på eftersom de är på väg. Det är då jag äntligen klämmer fram det, -Ett fotografi, frågar jag? Rey ställer sig bredvid sonen och håller upp påsen, -Det här är vad jag tycker om er skylt, sweet! Vi lämnar en Mysterio som var på synnerligen gott humör när han klev på bussen igen och vinkade hejdå till oss. Vi var minst lika nöjda och vinkade glatt tillbaka. Äntligen, som Fylking skulle sagt.
Sonen, skylten, Rey och godispåsen, sweet som sagt!
D-Lo Brown
Vissa möten blir längre än andra och vissa andra blir kortare. Det här mötet kan väl rubriceras som kort men ibland är kort också gott. Mannen vi ska dryfta om nu heter D-Lo Brown och är synnerligen gammal inom WWE även om han är ny för tillfället.
D-Lo Brown spanar ut över ett publikhav någonstans.
Personligen tycker jag inte att D-Lo Brown ser ut som en wrestler och han har aldrig varit en av mina favoriter heller. Sonen har inte heller något särskilt samband med brottaren Brown, han har på sin höjd sett ett par matcher, men det hindrade inte oss att ta steget fram när vi såg D-Lo komma ut från hissarna i hotell-lobbyn. Ja, jag vet, vi är ohjälpligt fast i facket som wrestlinggroupies!
D-Lo tar sig ut efter matchen i Barcelona. Han förlorade men givetvis ska han klappa om alla eftersom han är face.
Mötet med D-Lo var som sagt kort, han kom ut i själva lobbyn, vi klev fram och sonen, för en gångs skull, sa, -"Ursäkta mig herr Brown (han är väluppfostrad den lille som inte är så liten längre), skulle jag kunna få din autograf? På en sådan begäran kan ingen wrestler säga nej, om han inte heter JBL, så D-Lo stannade upp och skrev. Jag smög upp som en våldnad vid sidan och frågade om jag fick ta ett foto och givetvis fick jag det. Samtidigt passade jag på att säga att det var riktigt skönt att äntligen ha tillbaka D-Lo i WWE igen och han log och svarade, -"Det tycker jag också".
Och så från en annan plats i samma arena i Badalona Barcelona
När fotot var taget så tackade jag och sonen och så avslutade jag med att säga, -"Någon chans att vi får se magplattan igen?". Då skrattade D-Lo och sa, -"Jaså, du kommer ihåg den? Det vet man aldrig, det vet man aldrig!". Sedan så sträckte han ut handen och så hälsade vi och tackade för gemensamt visat intresse och så skildes vi åt.
D-Lo daskar på Manu under deras match i Barcelona
Kort som sagt, men trevligt och så kunde jag och sonen dra ännu ett streck i raden över wrestlers vi träffat. Jag kan inte låta bli att tänka på att vi börjar bli ganska bra på det!
Sonen och D-Lo Brown knyter nävarna mot varandra men annars så var de ganska så överens!
D-Lo Brown spanar ut över ett publikhav någonstans.
Personligen tycker jag inte att D-Lo Brown ser ut som en wrestler och han har aldrig varit en av mina favoriter heller. Sonen har inte heller något särskilt samband med brottaren Brown, han har på sin höjd sett ett par matcher, men det hindrade inte oss att ta steget fram när vi såg D-Lo komma ut från hissarna i hotell-lobbyn. Ja, jag vet, vi är ohjälpligt fast i facket som wrestlinggroupies!
D-Lo tar sig ut efter matchen i Barcelona. Han förlorade men givetvis ska han klappa om alla eftersom han är face.
Mötet med D-Lo var som sagt kort, han kom ut i själva lobbyn, vi klev fram och sonen, för en gångs skull, sa, -"Ursäkta mig herr Brown (han är väluppfostrad den lille som inte är så liten längre), skulle jag kunna få din autograf? På en sådan begäran kan ingen wrestler säga nej, om han inte heter JBL, så D-Lo stannade upp och skrev. Jag smög upp som en våldnad vid sidan och frågade om jag fick ta ett foto och givetvis fick jag det. Samtidigt passade jag på att säga att det var riktigt skönt att äntligen ha tillbaka D-Lo i WWE igen och han log och svarade, -"Det tycker jag också".
Och så från en annan plats i samma arena i Badalona Barcelona
När fotot var taget så tackade jag och sonen och så avslutade jag med att säga, -"Någon chans att vi får se magplattan igen?". Då skrattade D-Lo och sa, -"Jaså, du kommer ihåg den? Det vet man aldrig, det vet man aldrig!". Sedan så sträckte han ut handen och så hälsade vi och tackade för gemensamt visat intresse och så skildes vi åt.
D-Lo daskar på Manu under deras match i Barcelona
Kort som sagt, men trevligt och så kunde jag och sonen dra ännu ett streck i raden över wrestlers vi träffat. Jag kan inte låta bli att tänka på att vi börjar bli ganska bra på det!
Sonen och D-Lo Brown knyter nävarna mot varandra men annars så var de ganska så överens!
Ted DiBiase jr
Dags för ett nytt litet möte och denna gång behandlar vi Ted DiBiase jr, son till legendaren The Million Dollar Man Ted DiBiase. Jag har då aldrig riktigt förstått det där med att döpa sina barn efter sig (borde de inte få en egen identitet?) men i wrestlingvärlden fungerar det. Det finns inte ett wrestlingfan som inte vet vem Ted DiBiase är så dyker det namnet upp så skapar man direkt ett intresse.
Ted DiBiase jr och Ted DiBiase the slightly older one.
Mötet med Ted DiBiase jr var ännu ett sådant här spionuppdrag som jag och sonen antar ibland. Vi var på väg upp till shoppinggallerian bredvid hotellet och när vi går upp över "torget" så ser vi någon som är misstänkt lik DiBiase gå in på McDonalds. Nyfikna som vi är beslöt vi oss för att utforska detta tillfälle.
Ted DiBiase jr gick en match med sin tagteampartner Cody Rhodes mot Cryme Tyme i Barcelona
När jag och sonen kliver in på McDs genom entrén vid torget så kliver DiBiase ut genom andra sidan av lokalen som vätte mot gallerians inre. Efter ungefär två nanosekunders betänketid så glömmer vi allt vad hamburgare heter och följer efter Ted ut i gallerian. Han släntrar invä bortåt med en dricka i handen men vi hinner inte ens göra upp en plan om vårt förföljande innan han tar en annan dörr och kliver ut på torget igen och börjar gå mot hotellet.
Nu var goda råd dyra, eftersom torget ändå är en stor, och folktom, plats vid tiden detta hände så skulle den gode Ted med allra största trolighet lägga märke till oss om vi kom brakandes ut ur gallerian som en brunstig elefanthjord. Och någon tid för försiktighet fanns inte så vi brakade på! DiBiase hade väl hunnit en sisådär 20 meter ut på torget när vi stormade ut genom dörren och rätt och riktigt så var torget folktomt förutom DiBiase. Vi älgade på efter honom utan eftertanke om att vara diskreta men det spelade ingen roll, DiBiase märkte ingenting. När vi väl var ikapp så flämtade jag fram ett, -"Ursäkta mig hr DiBiase, skulle vi kunna stjäla ett par sekunder av din tid?" . Som vanligt var detta inte något problem, Ted stannade upp och småpratade med oss om wrestling och Barcelona. Synnerligen trevlig var han och så kom det obligatoriska när sonen fick sig en autograf och ett fotografi taget med tagmästaren. När vi var så att säga klara frågade Ted, -"Vad är det där"? och pekade på min "pärm" som jag hade med (vill du själv se hur den ser ut gå in på http://www.splitcoaststampers.com/gallery/photo/985875?cat=500&ppuser=144883 och http://www.splitcoaststampers.com/gallery/photo/985869?cat=500&ppuser=144883 ). "Pärmen" är ett album jag gjort som jag har alla mina försök till scrapbooking-projekt i och eftersom jag endast scrappar WWE-profiler så ser den ut som den gör. Jag berättade för Ted vad det var och han frågade om han fick titta. Vad svarar man på något sådant? Självklart fick Ted titta och det var inte med lite stolthet som jag visade upp mina små kreationer som fanns där i. Ted gillade specifikt HHH men hittade en del annat som han ojade sig positivt över. Jag sa att jag givetvis skulle göra en layout med honom också nu när jag hade ett foto och det tyckte han var alldeles utmärkt. Hans slutbetyg för albumet var, -"Really cool". Dessutom passade han på att signera albumet och då fick jag också säga, -"Cool". Och därmed skiljdes också våra vägar, han tillbaks till hotellet och vi till gallerian.
Sonen och Ted DiBiase jr, en mycket trevlig prick. Lägg märke till handen på sonens axel, det är inte så att man ber profilerna att "röra" en men de gör det alldeles frivilligt ändå för att få till en bra bild. Vi är som alltid lika tacksamma.
Ted DiBiase jr och Ted DiBiase the slightly older one.
Mötet med Ted DiBiase jr var ännu ett sådant här spionuppdrag som jag och sonen antar ibland. Vi var på väg upp till shoppinggallerian bredvid hotellet och när vi går upp över "torget" så ser vi någon som är misstänkt lik DiBiase gå in på McDonalds. Nyfikna som vi är beslöt vi oss för att utforska detta tillfälle.
Ted DiBiase jr gick en match med sin tagteampartner Cody Rhodes mot Cryme Tyme i Barcelona
När jag och sonen kliver in på McDs genom entrén vid torget så kliver DiBiase ut genom andra sidan av lokalen som vätte mot gallerians inre. Efter ungefär två nanosekunders betänketid så glömmer vi allt vad hamburgare heter och följer efter Ted ut i gallerian. Han släntrar invä bortåt med en dricka i handen men vi hinner inte ens göra upp en plan om vårt förföljande innan han tar en annan dörr och kliver ut på torget igen och börjar gå mot hotellet.
Nu var goda råd dyra, eftersom torget ändå är en stor, och folktom, plats vid tiden detta hände så skulle den gode Ted med allra största trolighet lägga märke till oss om vi kom brakandes ut ur gallerian som en brunstig elefanthjord. Och någon tid för försiktighet fanns inte så vi brakade på! DiBiase hade väl hunnit en sisådär 20 meter ut på torget när vi stormade ut genom dörren och rätt och riktigt så var torget folktomt förutom DiBiase. Vi älgade på efter honom utan eftertanke om att vara diskreta men det spelade ingen roll, DiBiase märkte ingenting. När vi väl var ikapp så flämtade jag fram ett, -"Ursäkta mig hr DiBiase, skulle vi kunna stjäla ett par sekunder av din tid?" . Som vanligt var detta inte något problem, Ted stannade upp och småpratade med oss om wrestling och Barcelona. Synnerligen trevlig var han och så kom det obligatoriska när sonen fick sig en autograf och ett fotografi taget med tagmästaren. När vi var så att säga klara frågade Ted, -"Vad är det där"? och pekade på min "pärm" som jag hade med (vill du själv se hur den ser ut gå in på http://www.splitcoaststampers.com/gallery/photo/985875?cat=500&ppuser=144883 och http://www.splitcoaststampers.com/gallery/photo/985869?cat=500&ppuser=144883 ). "Pärmen" är ett album jag gjort som jag har alla mina försök till scrapbooking-projekt i och eftersom jag endast scrappar WWE-profiler så ser den ut som den gör. Jag berättade för Ted vad det var och han frågade om han fick titta. Vad svarar man på något sådant? Självklart fick Ted titta och det var inte med lite stolthet som jag visade upp mina små kreationer som fanns där i. Ted gillade specifikt HHH men hittade en del annat som han ojade sig positivt över. Jag sa att jag givetvis skulle göra en layout med honom också nu när jag hade ett foto och det tyckte han var alldeles utmärkt. Hans slutbetyg för albumet var, -"Really cool". Dessutom passade han på att signera albumet och då fick jag också säga, -"Cool". Och därmed skiljdes också våra vägar, han tillbaks till hotellet och vi till gallerian.
Sonen och Ted DiBiase jr, en mycket trevlig prick. Lägg märke till handen på sonens axel, det är inte så att man ber profilerna att "röra" en men de gör det alldeles frivilligt ändå för att få till en bra bild. Vi är som alltid lika tacksamma.
Arn Anderson, the Enforcer
De flesta som läser denna blogg har säkerligen sett bilden på mig och Arn Anderson på www.wrestling4sale.blogg.se men här kommer historien också.
Bara namnet Arn Anderson gör att man hajar till om man är bosatt i Sverige. Nu heter ju inte den gode Arn vare sig Arn eller Anderson men med ett namn som Martin Anthony Lunde kan man väl ändå ana något sorts skandinaviskt ursprung. Hur som helst, Arn tillhör den äldre generationen brottare och slutade för ett antal år sedan på grund av skadeproblem. Han arbetar numera som Road Agent åt WWE vilket betyder att han är en slags reseledare som ser till att allt är på plats och att brottare sköter sig. Dessutom så tränar han också brottare och Divor.
Double A i sin "prime" och ett senare foto där han gör den klassiska 4 Horsemen-gesten.
För mig som har följt wrestling under så lång tid så var det lite av en dröm att få träffa Arn. Jag har tidigare träffat Ric Flair, den mest framstående i The Four Horsemen, men då var det båda barnen som klämde upp sig framför kameran men nu hade sonen ingen chans. När jag såg Arn komma gående genom lobbyn sa jag direkt till sonen att han skulle ta kameran medan jag fick stå i "rampljuset". Eftersom han inte har någon direkt "connection" med Arn, han hade i princip slutat när sonen började följa wrestling, så log bara sonen och sa, -Javisst!
The Four Horsemen har funnits i många skepnader och med flera olika medlemmar men Arn var med från början.
Jag tog ett par raska steg fram och sa, - Ursäkta hr Anderson, har du tid en sekund för ett fotografi? Arn stannade upp direkt och fyrade av ett jätteleende. - Med mig? svarade han och såg riktigt förvånad ut. - Självklart, sa jag och började sedan förklara min "idol"-dyrkan av honom och hur glad jag hade blivit över att se att han var med. Jag hann med att säga något om att de nya stjärnorna var toppen men för mig så var Arn och hans generation "the icing on the cake". Arn blev helt klart smickrad men tyvärr hann vi inte säga mycket mer eftersom sonen harklade sig och undrade om han skulle ta fotot. Självklart tyckte jag, dock något irriterad över att sonen avbröt oss, och ställde upp mig bredvid Arn som la sin hand på min rygg. När sonen började fokusera körde jag upp min hand med 4 fingrar, Arn log och gjorde det samma och drog till med sin "tuffa" look för fotot. Direkt efter så log han igen, precis som han gjorde under hela den korta tiden vi träffade honom. Det låter löjligt men det var en smått religiös upplevelse att stå bredvid The Enforcer och göra gesten. När fotot var taget så tackade jag så mycket och tog Arn i hand. Arn skakade länge och väl och innan han gick klappade han mig åter på ryggen, fyra gånger, och tackade mig. Jag sken som solen, nu hade jag fotat mig med en wrestler som sonen inte fotat sig med och dessutom så var det en legend. Irritationen över sonens sätt att avbryta oss hade försvunnit och jag stod bara där och log. Sonen märkte mitt goda humör men sa, -Lägg av med det där nu, du får vara med lite istället, räckte det inte att du skulle slösa bort tiden med att prata med honom, ska du stå där och se fånig ut också? sa han och nickade med huvudet åt ett annat håll. Det var lättare förr när barnen var små, nu kör de med en och man har inget att sätta emot! Först fattade jag inte vad han menade men när jag såg vad han nickade mot så förstod jag. Sonen ville gå bort en bit i lobbyn och försöka träffa en annan person och med tanke på vem det var så hade nog sonen alldeles rätt!
Jag och Arn Anderson, inte illa pinkat och bäst av allt, lite exklusivitet för mig när wrestlingalbumet (som är bra fullt vid det här laget) ska fram och visas där hemma.
Bara namnet Arn Anderson gör att man hajar till om man är bosatt i Sverige. Nu heter ju inte den gode Arn vare sig Arn eller Anderson men med ett namn som Martin Anthony Lunde kan man väl ändå ana något sorts skandinaviskt ursprung. Hur som helst, Arn tillhör den äldre generationen brottare och slutade för ett antal år sedan på grund av skadeproblem. Han arbetar numera som Road Agent åt WWE vilket betyder att han är en slags reseledare som ser till att allt är på plats och att brottare sköter sig. Dessutom så tränar han också brottare och Divor.
Double A i sin "prime" och ett senare foto där han gör den klassiska 4 Horsemen-gesten.
För mig som har följt wrestling under så lång tid så var det lite av en dröm att få träffa Arn. Jag har tidigare träffat Ric Flair, den mest framstående i The Four Horsemen, men då var det båda barnen som klämde upp sig framför kameran men nu hade sonen ingen chans. När jag såg Arn komma gående genom lobbyn sa jag direkt till sonen att han skulle ta kameran medan jag fick stå i "rampljuset". Eftersom han inte har någon direkt "connection" med Arn, han hade i princip slutat när sonen började följa wrestling, så log bara sonen och sa, -Javisst!
The Four Horsemen har funnits i många skepnader och med flera olika medlemmar men Arn var med från början.
Jag tog ett par raska steg fram och sa, - Ursäkta hr Anderson, har du tid en sekund för ett fotografi? Arn stannade upp direkt och fyrade av ett jätteleende. - Med mig? svarade han och såg riktigt förvånad ut. - Självklart, sa jag och började sedan förklara min "idol"-dyrkan av honom och hur glad jag hade blivit över att se att han var med. Jag hann med att säga något om att de nya stjärnorna var toppen men för mig så var Arn och hans generation "the icing on the cake". Arn blev helt klart smickrad men tyvärr hann vi inte säga mycket mer eftersom sonen harklade sig och undrade om han skulle ta fotot. Självklart tyckte jag, dock något irriterad över att sonen avbröt oss, och ställde upp mig bredvid Arn som la sin hand på min rygg. När sonen började fokusera körde jag upp min hand med 4 fingrar, Arn log och gjorde det samma och drog till med sin "tuffa" look för fotot. Direkt efter så log han igen, precis som han gjorde under hela den korta tiden vi träffade honom. Det låter löjligt men det var en smått religiös upplevelse att stå bredvid The Enforcer och göra gesten. När fotot var taget så tackade jag så mycket och tog Arn i hand. Arn skakade länge och väl och innan han gick klappade han mig åter på ryggen, fyra gånger, och tackade mig. Jag sken som solen, nu hade jag fotat mig med en wrestler som sonen inte fotat sig med och dessutom så var det en legend. Irritationen över sonens sätt att avbryta oss hade försvunnit och jag stod bara där och log. Sonen märkte mitt goda humör men sa, -Lägg av med det där nu, du får vara med lite istället, räckte det inte att du skulle slösa bort tiden med att prata med honom, ska du stå där och se fånig ut också? sa han och nickade med huvudet åt ett annat håll. Det var lättare förr när barnen var små, nu kör de med en och man har inget att sätta emot! Först fattade jag inte vad han menade men när jag såg vad han nickade mot så förstod jag. Sonen ville gå bort en bit i lobbyn och försöka träffa en annan person och med tanke på vem det var så hade nog sonen alldeles rätt!
Jag och Arn Anderson, inte illa pinkat och bäst av allt, lite exklusivitet för mig när wrestlingalbumet (som är bra fullt vid det här laget) ska fram och visas där hemma.