Rosey, Superhero!
Rosey är WWEs andra "superhjälte".Efter att The Hurricane tagit Rosey under sitt beskydd och tränat upp honom blev även Rosey en tvättäkta superhjälte. Under träningstiden så räknades Rosey som SHIT, Super Hero In Training. Vilka superkrafter han har vet ingen riktigt men han och The Hurricane har i alla fall lyckats vinna tagteam-titlarna på RAW genom att använda sig av de okända krafterna. rosey är en stor person, 1.96 lång och 162 kg tung. Och inte är det muskler som väger! Trots allt så är Rosey ganska så rörlig för sin vikt och det kan inte vara roligt att ligga på mattan när han kommer dundrande efter att ha slängt sig ut från repen eller liknande.
Eugene intar en superhjältepose medan den äkta superhälten Rosey tittar på under deras match i Hartwall Arena
Vårt möte med Rosey var ganska så kort. Det var inte förräns brottarna kom ner till frukost andra dagen som vi såg honom på hotellet. Ganska konstigt egentligen att man kan missa en sådan biff men vi klarade det i alla fall. Han kom ner sent också den gode superhjälten. Vi satt vid vår vanliga plats och Earl Hebner satt där med oss. När Rosey gick förbi sträckte jag upp huvudet och sa,
- Excuse me Mr Rosey, do you have, mer hann jag inte för han avbröt mig.
- Sorry I have to go in and get some breakfast, maybe later, sa han.
William Regal utmanar Rosey på ett kraftprov i deras tagteam-match i Finland
Jaha, tänkte jag, inte behöver du äta något mer med den där kroppshyddan. Men som vanligt så sa jag ingenting utan jag log bara och nickade.
Regal får erfara att det inte är någon idé att testa sin styrka mot en äkta superhjälte
När vi satt där kom Batista förbi och började prata med oss. Superhjälten Rosey glömde vi bort, här var det storvilt på gång. Batista var mycket trevlig och vi gick ut och tog ett foto på honom och barnen. När vi var klara med honom (eller snarare sagt, han var klar med oss) så stod vi kvar där ute i solskenet och funderade på om vi skulle gå in eller ställa oss vid bussarna. Då kommer Rosey utflygande genom svängdörrarna,
- There you are, sa han, I have been looking for you.
Det här var, som så mycket annat på vår wrestlingresa, omtumlande. Tänk att en av superstjärnorna, och en superhjälte till och med, sökte upp oss.
- I really needed to get something down my throat, sa Rosey, now, what can I do for you?
Han var trevlig, detta vandrande köttberg. Jag tackade honom för att han tagit sig tid till att leta reda på oss och barnen fick varsin autograf och givetvis tog vi ett foto också. Den leende köttfärslimpan fullkomligt överskuggade mina små barn vid fototillfället och ljuset och skärpan i bilden blev inte så bra, men vad gör väl det. Det är inte varje dag en superhjälte tar sig tid till att leka med dem så vi var, som vanligt, nöjda och glada och tillfreds med livet. WWEs brottare, de flesta av dem, vet hur man gör små (och stora) fans glada.
Moira syns knappt, Seans huvud boppar upp i solskenet och över dem båda tornar superhjälten Rosey
Eugene intar en superhjältepose medan den äkta superhälten Rosey tittar på under deras match i Hartwall Arena
Vårt möte med Rosey var ganska så kort. Det var inte förräns brottarna kom ner till frukost andra dagen som vi såg honom på hotellet. Ganska konstigt egentligen att man kan missa en sådan biff men vi klarade det i alla fall. Han kom ner sent också den gode superhjälten. Vi satt vid vår vanliga plats och Earl Hebner satt där med oss. När Rosey gick förbi sträckte jag upp huvudet och sa,
- Excuse me Mr Rosey, do you have, mer hann jag inte för han avbröt mig.
- Sorry I have to go in and get some breakfast, maybe later, sa han.
William Regal utmanar Rosey på ett kraftprov i deras tagteam-match i Finland
Jaha, tänkte jag, inte behöver du äta något mer med den där kroppshyddan. Men som vanligt så sa jag ingenting utan jag log bara och nickade.
Regal får erfara att det inte är någon idé att testa sin styrka mot en äkta superhjälte
När vi satt där kom Batista förbi och började prata med oss. Superhjälten Rosey glömde vi bort, här var det storvilt på gång. Batista var mycket trevlig och vi gick ut och tog ett foto på honom och barnen. När vi var klara med honom (eller snarare sagt, han var klar med oss) så stod vi kvar där ute i solskenet och funderade på om vi skulle gå in eller ställa oss vid bussarna. Då kommer Rosey utflygande genom svängdörrarna,
- There you are, sa han, I have been looking for you.
Det här var, som så mycket annat på vår wrestlingresa, omtumlande. Tänk att en av superstjärnorna, och en superhjälte till och med, sökte upp oss.
- I really needed to get something down my throat, sa Rosey, now, what can I do for you?
Han var trevlig, detta vandrande köttberg. Jag tackade honom för att han tagit sig tid till att leta reda på oss och barnen fick varsin autograf och givetvis tog vi ett foto också. Den leende köttfärslimpan fullkomligt överskuggade mina små barn vid fototillfället och ljuset och skärpan i bilden blev inte så bra, men vad gör väl det. Det är inte varje dag en superhjälte tar sig tid till att leka med dem så vi var, som vanligt, nöjda och glada och tillfreds med livet. WWEs brottare, de flesta av dem, vet hur man gör små (och stora) fans glada.
Moira syns knappt, Seans huvud boppar upp i solskenet och över dem båda tornar superhjälten Rosey
Tyson Tomko, the Problem Solver
Att komma in och agera livvakt åt någon etablerad wrestler tycks vara en god väg att ta om man vill bli framgångsrik. Det finns flera exempel på de som lyckats den vägen men Kevin Nash (Diesel) kanske är den som lyckades bäst när han gick in som livvakt åt Shawn Michaels för att senare gå vidare mot världsmästartiteln, både i WWE och WCW, samt en massa andra titlar. Tyson Tomko agerade som problemlösare åt Christian, Captain Charisma, i början av sin karriär men är nu på god väg att få en push av WWE mot högre höjder. Min personliga åsikt om denna något stela brottare håller jag dock för mig själv.
Tyson Tomko träffade vi när WWE skulle åka ifrån hotellet till England. Var han hade hållt hus dagen innan har jag ingen aning om. Med det utseendet så är det svårt att missa honom men jag hade i alla fall lyckats med det. troligtvis var jag upptagen med andra lite mer intressanta brottare när Tomko rörde sig i lobbyn.
Tyson Tomko vrider om huvudet på Kane på någon show i USA
Vi hade ett litet problem när Tyson Tomko kom ner. Jag hade inte alltför många bilder kvar i kameran och jag visste inte om det skulle räcka till high-profile brottarna. Så jag beslöt mig helt enkelt för att inte fråga om ett foto. Så här i efterhand så ångrar jag mig. När bussarna stängde sina dörrar så hade jag två bilder kvar. De använde jag till att fota bussarna men det enda man ser är en massa siluetter i bussarna som vinkar till oss, ganska coolt om man vet vilka det är men för någon utomstående så är bilderna ganska så meningslösa. Det hade varit häftigare med en bild på Tomko och barnen men som sagt så blev det inte så.
Som akademiker måste man väl läxa upp folk ibland
Tomko var dock trevlig och skrev autograf till både Moira och Sean och frågade om vi tyckt om showen. Intrycket man fick av honom var inte tvåmeters- rakad- tatuerad -getskäggs- galning utan snarare sagt välutbildad akademiker. Kanske är han det, vad vet jag? Eftersom han inte var någon av de större stjärnorna i WWE så tog jag mig inte tid till att ta reda på det. Men trevlig var han som sagt.
En av Tomkos autografer som sitter i vårt fotoalbum
Tyson Tomko träffade vi när WWE skulle åka ifrån hotellet till England. Var han hade hållt hus dagen innan har jag ingen aning om. Med det utseendet så är det svårt att missa honom men jag hade i alla fall lyckats med det. troligtvis var jag upptagen med andra lite mer intressanta brottare när Tomko rörde sig i lobbyn.
Tyson Tomko vrider om huvudet på Kane på någon show i USA
Vi hade ett litet problem när Tyson Tomko kom ner. Jag hade inte alltför många bilder kvar i kameran och jag visste inte om det skulle räcka till high-profile brottarna. Så jag beslöt mig helt enkelt för att inte fråga om ett foto. Så här i efterhand så ångrar jag mig. När bussarna stängde sina dörrar så hade jag två bilder kvar. De använde jag till att fota bussarna men det enda man ser är en massa siluetter i bussarna som vinkar till oss, ganska coolt om man vet vilka det är men för någon utomstående så är bilderna ganska så meningslösa. Det hade varit häftigare med en bild på Tomko och barnen men som sagt så blev det inte så.
Som akademiker måste man väl läxa upp folk ibland
Tomko var dock trevlig och skrev autograf till både Moira och Sean och frågade om vi tyckt om showen. Intrycket man fick av honom var inte tvåmeters- rakad- tatuerad -getskäggs- galning utan snarare sagt välutbildad akademiker. Kanske är han det, vad vet jag? Eftersom han inte var någon av de större stjärnorna i WWE så tog jag mig inte tid till att ta reda på det. Men trevlig var han som sagt.
En av Tomkos autografer som sitter i vårt fotoalbum
The Hurricane
The Hurricane är WWEs enda superhjälte, ja om man bortser från hans partner Rosey som han själv tränat upp till superhjälte (Rosey får ni läsa mer om på denna blogg vid ett senare tillfälle). Som ni förstår så är The Hurricanes karaktär en superhjältegimmick. Vilka sorts superkrafter han har låter jag dock vara osagt eftersom han till största delen förlorar sina matcher (dock bör påpekas att han är regerande tagteam-mästare med Rosey när detta skrivs).
En livslevande äkta Superhero
Hurricanes karaktär är komisk och det passar honom eftersom han verkar vara ganska så komisk i det verkliga livet. Åtminstone så var han rolig och uppsluten när vi träffade honom. Han har ju alltid mask på sig när han uppträder, som superhjältar bör ha för att gömma sitt riktiga alter ego. Så lite oroliga var vi att vi inte skulle känna igen Shane Helms när han gick i vanliga kläder, NOT!!! Det gröna håret gick inte att gömma.
Ute på galan så lyckades vi fånga The Hurricane på bild
Trots det avslöjande gröna håret lyckades The Hurricane smita förbi oss när brottarna skulle ut till galan, kanske hade han en mössa på sig. Men att superhjälten var med på turnén rådde det ingen tvekan om när hans entrance-theme började spela, "Stand back, there´s a hurricane coming through". Ut kom han och Rosey och de skulle möta William Regal och Eugene i en tagmatch. Det var kvällens komedimatch med två stycken face-teams (goda). Eftersom det inte var några bad-guys med fick man istället lita på att de komiska effekterna skulle få med publiken. Det lyckades ganska så väl, åtminstone om man får tro mina barn.
Är det ett flygplan? Nej, det är The Hurricane!
Tillbaka på hotellet så skulle barnen äntligen få träffa en alldeles äkta superhjälte. Han kom svepandes med mantel och allt (nä, jag bara skämta, jeans och skjorta var det) ner i baren där vi satt. Så mycket blev inte sagt den första gången vi träffade honom, det var det vanliga wreslingsnacket och så lite autografer och ett foto. Sen så svepte han vidare ut i natten. På morgonen när vi återigen satt i lobbyn och väntade på presumtiva offer så roade sig barnen med att leka med medhavda wrestlingfigurer. The Hurricane irrade omkring i lobbyn men eftersom vi redan fixat foto etc så brydde vi oss inte så mycket om honom. Sean hade i alla fall en Hurricane-figur som för tillfället fick stryk av en "wrestlinggubbe" på vårt bord. När The Hurricane går förbi så måste han ha sett vad som pågick, han stannar upp och säger,
- Wazzup wit dat?! och ställer sig i sin Hurricane-pose.
För er som inte följer wrestling så förstår jag att det inte låter så roligt. För oss som gör det var det hysteriskt roligt. Sean tappade nästan hakan men var snabbtänkt nog att "pinna" den andra gubben (jag tror det var en Flair-gubbe om jag kommer ihåg rätt) med sin Hurricane.
- Now, thats better, säger den riktiga superhjälten och ler.
Vi log också och sen så fort The Hurricane försvunnit från lobbyn så började Sean och Moira med att puckla på Hurricanegubben igen, rätt ska vara rätt!
The Sean, The Hurricane och The Moira, tre stycken omaskerade superhjältar.
En livslevande äkta Superhero
Hurricanes karaktär är komisk och det passar honom eftersom han verkar vara ganska så komisk i det verkliga livet. Åtminstone så var han rolig och uppsluten när vi träffade honom. Han har ju alltid mask på sig när han uppträder, som superhjältar bör ha för att gömma sitt riktiga alter ego. Så lite oroliga var vi att vi inte skulle känna igen Shane Helms när han gick i vanliga kläder, NOT!!! Det gröna håret gick inte att gömma.
Ute på galan så lyckades vi fånga The Hurricane på bild
Trots det avslöjande gröna håret lyckades The Hurricane smita förbi oss när brottarna skulle ut till galan, kanske hade han en mössa på sig. Men att superhjälten var med på turnén rådde det ingen tvekan om när hans entrance-theme började spela, "Stand back, there´s a hurricane coming through". Ut kom han och Rosey och de skulle möta William Regal och Eugene i en tagmatch. Det var kvällens komedimatch med två stycken face-teams (goda). Eftersom det inte var några bad-guys med fick man istället lita på att de komiska effekterna skulle få med publiken. Det lyckades ganska så väl, åtminstone om man får tro mina barn.
Är det ett flygplan? Nej, det är The Hurricane!
Tillbaka på hotellet så skulle barnen äntligen få träffa en alldeles äkta superhjälte. Han kom svepandes med mantel och allt (nä, jag bara skämta, jeans och skjorta var det) ner i baren där vi satt. Så mycket blev inte sagt den första gången vi träffade honom, det var det vanliga wreslingsnacket och så lite autografer och ett foto. Sen så svepte han vidare ut i natten. På morgonen när vi återigen satt i lobbyn och väntade på presumtiva offer så roade sig barnen med att leka med medhavda wrestlingfigurer. The Hurricane irrade omkring i lobbyn men eftersom vi redan fixat foto etc så brydde vi oss inte så mycket om honom. Sean hade i alla fall en Hurricane-figur som för tillfället fick stryk av en "wrestlinggubbe" på vårt bord. När The Hurricane går förbi så måste han ha sett vad som pågick, han stannar upp och säger,
- Wazzup wit dat?! och ställer sig i sin Hurricane-pose.
För er som inte följer wrestling så förstår jag att det inte låter så roligt. För oss som gör det var det hysteriskt roligt. Sean tappade nästan hakan men var snabbtänkt nog att "pinna" den andra gubben (jag tror det var en Flair-gubbe om jag kommer ihåg rätt) med sin Hurricane.
- Now, thats better, säger den riktiga superhjälten och ler.
Vi log också och sen så fort The Hurricane försvunnit från lobbyn så började Sean och Moira med att puckla på Hurricanegubben igen, rätt ska vara rätt!
The Sean, The Hurricane och The Moira, tre stycken omaskerade superhjältar.
Brock Lesnar, the Next Big Thing
Brock Lesnar är kraftigt byggd, otroligt kraftigt byggd till och med. Det vet jag för jag har stått och trängts med honom i en trång hiss när han var iförd en Tank-top!
Från att ha varit en av de mest lovande kommande brottarna, med multipla världsmästartitlar och sejourer som både heel och face som hela tiden bejublats av publiken så bestämde sig Brock Lesnar för att lägga av med wrestling. Han ville spela amerikansk fotboll istället. En förlust för WWE och det skulle också visa sig bli en förlust för Lesnar som aldrig platsade i NFL. Lesnar hade en bakgrund som amatörbrottare när han kom till WWE där han först blev bokad som monster. Mannen (eller pojken) var inte bara stor och riktigt muskulös, han kunde göra det mesta i en wrestlingring. Allt från regelrätt slagsmål till låsningar, kast och volter från topprepen, och han fick allt att se trovärdigt ut också.
Brocks muskulösa och tatuerade ryggtavla möter Undertaker i matchen i Åbo
Den första gången vi såg Brock var nere i baren/lobbyn på hotellet. Det var lunchdags och jag stod uppe i baren (vad jag gjorde där har ni inget att göra med!). Helt plötsligt så står jag mitt i mellan Brock och Undertaker. En otroligt konstig känsla. Brock åt någon slags köttgryta som han skyfflade i sig med en gaffel. Han hade en svart Tank-top på sig och musklerna liksom vällde ut överallt. Utbuktiningar som man inte trodde var möjliga! När han pratade med Undertaker var det mest grymtningar och nickningar, dock så sa han yes och lite annat och då hörde man hans pipiga pojkröst som inte alls gick ihop med hans utseende. När de båda brottarna bröt upp från baren så hängde vi efter Brock, mest beroende på att han gick själv mot hissen medan Undertaker gick till några andra. Vi såg chansen att få oss en pratstund osv med Brock på väg upp. I hissen så frågade jag diskret om vi inte kunde få en autograf. Sean stod där med blocket och Brock tittade och sa,
- What?
En autograf din dumma fan, tänkte jag, vad tror du när han håller ett autografblock och en penna framför ögonen på dig? Fast givetvis sa jag inte så. Det var en trång hiss och Brock såg faktiskt ganska så skrämmande ut där han stod med sina svällande muskler. så jag sa bara, nästan med lika pipig röst som Brock,
- Could we troble you for an autograph Mr Lesnar?
- Sure, svarade han grymtande och tog blocket och pennan.
Vi klev av på samma våning och jag höll min nyckel i handen, väl synligt, så att han inte skulle tro att vi följde efter honom. När vi gick ur hissen och åt samma håll så frågade jag lite lätt om ett foto med honom och Sean. Han tittade lite konstigt på mig men sa ja. Fotot från den mörka hotellkorridoren blev inte bra som vissa andra av mina fotografier. Mörkret, mina svettiga och skakiga händerna hjälpte inte till att förbättra min redan usla kamerakunskap. Så det fotot slipper ni för det går knappt att urskilja vad och vem det är när man scannar det till datorn. Vi tackade i alla fall vid tillfället och sen så gick vi in i vårt rum medan Brock fortsatte vidare i korridoren.
Brock Lesnars autograf som Sean fick i hissen
Sean och jag stannade inte länge på rummet, ett snabbt toalettbesök och sen var vi nere i lobbyn igen. När vi satt där skulle Undertaker och Lesnar iväg och träna tillsammans. Undertaker tog sig tid att skriva några autografer utanför till väntande fans men Brock gick rakt in i minibussen och stirrade rakt fram, trevligt värre!
Brock gör sin avslutningsmanöver, F-5, på Undertaker
Ute på galan så var Brock och Undertaker huvudattraktionen. Brock vann matchen på fusk men Taker fick revansch efteråt när han spöade upp Lesnar för att glädja publiken. Dessutom åkte Brock på mer pisk av Eddie Guerrero när hela rostern firade Eddies födelsedag i ringen. Men som alltid, med wrestling så var även de fajterna väl uppgjorda innan.
Brock, med världsmästarbältet runt midjan, passerar förbi Sean och mig där vi står vid ringside
Från att ha varit en av de mest lovande kommande brottarna, med multipla världsmästartitlar och sejourer som både heel och face som hela tiden bejublats av publiken så bestämde sig Brock Lesnar för att lägga av med wrestling. Han ville spela amerikansk fotboll istället. En förlust för WWE och det skulle också visa sig bli en förlust för Lesnar som aldrig platsade i NFL. Lesnar hade en bakgrund som amatörbrottare när han kom till WWE där han först blev bokad som monster. Mannen (eller pojken) var inte bara stor och riktigt muskulös, han kunde göra det mesta i en wrestlingring. Allt från regelrätt slagsmål till låsningar, kast och volter från topprepen, och han fick allt att se trovärdigt ut också.
Brocks muskulösa och tatuerade ryggtavla möter Undertaker i matchen i Åbo
Den första gången vi såg Brock var nere i baren/lobbyn på hotellet. Det var lunchdags och jag stod uppe i baren (vad jag gjorde där har ni inget att göra med!). Helt plötsligt så står jag mitt i mellan Brock och Undertaker. En otroligt konstig känsla. Brock åt någon slags köttgryta som han skyfflade i sig med en gaffel. Han hade en svart Tank-top på sig och musklerna liksom vällde ut överallt. Utbuktiningar som man inte trodde var möjliga! När han pratade med Undertaker var det mest grymtningar och nickningar, dock så sa han yes och lite annat och då hörde man hans pipiga pojkröst som inte alls gick ihop med hans utseende. När de båda brottarna bröt upp från baren så hängde vi efter Brock, mest beroende på att han gick själv mot hissen medan Undertaker gick till några andra. Vi såg chansen att få oss en pratstund osv med Brock på väg upp. I hissen så frågade jag diskret om vi inte kunde få en autograf. Sean stod där med blocket och Brock tittade och sa,
- What?
En autograf din dumma fan, tänkte jag, vad tror du när han håller ett autografblock och en penna framför ögonen på dig? Fast givetvis sa jag inte så. Det var en trång hiss och Brock såg faktiskt ganska så skrämmande ut där han stod med sina svällande muskler. så jag sa bara, nästan med lika pipig röst som Brock,
- Could we troble you for an autograph Mr Lesnar?
- Sure, svarade han grymtande och tog blocket och pennan.
Vi klev av på samma våning och jag höll min nyckel i handen, väl synligt, så att han inte skulle tro att vi följde efter honom. När vi gick ur hissen och åt samma håll så frågade jag lite lätt om ett foto med honom och Sean. Han tittade lite konstigt på mig men sa ja. Fotot från den mörka hotellkorridoren blev inte bra som vissa andra av mina fotografier. Mörkret, mina svettiga och skakiga händerna hjälpte inte till att förbättra min redan usla kamerakunskap. Så det fotot slipper ni för det går knappt att urskilja vad och vem det är när man scannar det till datorn. Vi tackade i alla fall vid tillfället och sen så gick vi in i vårt rum medan Brock fortsatte vidare i korridoren.
Brock Lesnars autograf som Sean fick i hissen
Sean och jag stannade inte länge på rummet, ett snabbt toalettbesök och sen var vi nere i lobbyn igen. När vi satt där skulle Undertaker och Lesnar iväg och träna tillsammans. Undertaker tog sig tid att skriva några autografer utanför till väntande fans men Brock gick rakt in i minibussen och stirrade rakt fram, trevligt värre!
Brock gör sin avslutningsmanöver, F-5, på Undertaker
Ute på galan så var Brock och Undertaker huvudattraktionen. Brock vann matchen på fusk men Taker fick revansch efteråt när han spöade upp Lesnar för att glädja publiken. Dessutom åkte Brock på mer pisk av Eddie Guerrero när hela rostern firade Eddies födelsedag i ringen. Men som alltid, med wrestling så var även de fajterna väl uppgjorda innan.
Brock, med världsmästarbältet runt midjan, passerar förbi Sean och mig där vi står vid ringside