Randy Orton, The Legend Killer part 2
Randy Orton är en brottare vi har träffat förut och också skrivit om här på bloggen i ett tidigare inlägg. Så där odelat positiva var vi inte sist, inte för att vi hade något emot "The Legend Killer, nä det var något annat som vi inte riktigt kunde ta på. När vi träffade honom sist hade han fått sig en jättepush, varit världsmästare (WWEs yngste någonsin) och gick main-events på många stora galor. Han var även face, good guy, och hade egentligen blivit det över en natt utan att publiken riktigt hängt med. Någonstans där så stagnerade hans klättrande stjärnstatus och han fungerade inte helt som face. Vi tyckte dessutom att han verkade lite vilsen och inte "en i gänget" när vi såg honom sist så allt var inte bra för den gode Orton. Det ser bättre ut nu, cirka ett år senare.
En dubbel Randy Orton vid ringside i Hartwall arena. Jag tog hur många foton som helst eftersom det tog en evighet innan han klev in och började fajtas.
WWE gjorde det enda rätta, de vände Randy Orton tillbaka till heel, bad guy, igen. Han blev än en gång en "Legend Killer" som inte visade någon respekt för andra så kallade legender inom brottningen. Man tog till och med tillbaka Randys far, Cowboy Bob Orton, själv en gammal legend inom brottningen (kommer att komma som eget inlägg så småningom) som fungerar som någon slags manager/hjälpreda åt sin son för att ytterligare pusha för Randys storhet. Det fungerar ganska så bra. Randy har gått några high-profile matcher mot "The Undertaker" och till och med fått vinna några av dem (hör till ovanligheterna när man brottas mot UT). Tyvärr är det ju så att Undertaker så att säga vann matchserien men Randy har i alla fall stärkt sina aktier både hos oss och annan publik.
Enligt vår åsikt så är det "The Legend Killer" som är en "Wrestling God" och inte JBL!
Ute på galan så mötte Randy just "The Undertaker" i sin match och ska jag vara ärlig så var den ganska så tråkig. Det tog ett bra tag innan de kom igång överhuvudtaget eftersom Randy agerade feg och sprang ut ur ringen så fort Undertaker gick på attack. Det blev lite OK brottning ett tag men det var egentligen inget tvivel om vem som skulle vinna. Matchen slutade med att både Randy och hans far Cowboy Bob åkte på varsin "Tombstone" och sen så var hela galan slut. Tidigare år när Smackdown varit på besök i Finland så har det alltid varit något slags firande efter galan när nästan alla brottare kommit ut igen. Det blev inget sådant i år men det kan ju enkelt förklaras med Eddies död och att Smackdown-brottarna inte orkade med något sådant på grund av det. Det kan så vara också att man slutat med det men vad vet väl jag. Vi drog tillbaka till hotellet i alla fall.
Randy Orton synar en ganska så vildvuxen Undertaker i Helsingfors
På hotellet så satt vi och åt när brottarna kom. Sean höll på att plöja i sig en hamburgare som kostade 17 euro (nära 170 spänn! Vad gör man inte för ungarna?) i restaurangen. Som tur var satte han den inte i halsen i alla fall när brottarna började trilla in. Däremot så avstannade vårt ätande och vi satt väl och småglodde på alla brottarna. Randy Orton var en av de första som kom in och ganska högt hörde vi honom säga,
- What, are we going to eat here and sit with the fans, I dont think so! till en WWE-medarbetare.
Vi kände oss ganska så dumma då där vi satt och den kommentaren gjorde nog att vi blev ännu försiktigare när vi försökte be om autografer från brottarna. Jag sa i alla fall till ungarna att de under inga omständigheter skulle be Randy Orton om en eftersom han verkade lite lätt avigt inställd mot fans. Jag har dessutom läst om ett antal incidenter med just Randy och fans (senast häromdagen faktiskt) där han kommit ihop sig med dem och bråk uppstått. Det vill man ju undvika så för oss blev det prio ett att undvika Randy. Under kvällen när vi satt där så tror jag inte att vi såg honom något mer. Antingen så åt han på rummet eller så var det bara så att vi missade honom.
"The Legend Killer" kramar livet ur legenden Undertaker
På morgonen när vi satt i lobbyn i en liten soffgrupp kom brottarna ner i en strid ström. Alla hade bråttom att snabbt slänga i sig något från frukostbuffén och sen gå ut till de väntande bussarna. Många struntade i frukost och gick direkt ut. Vi höll som vanligt en låg profil och satt egentligen bara där och tittade. Vi hade inga större förhoppningar på att prata med någon utan iakttog bara alla som gick fram och tillbaka. Som alltid hade vi wrestling T-shirts på oss och ungarna var beväpnade med penna och autografblock om någon ensam brottare skulle ströva åt vårt håll. När vi satt där och pratade och kommenterade olika saker vi såg för varandra så kände jag hur någon lutade sig fram bakom min stol och sa,
- Hi there, how are you?
Det kramades ganska så intensivt i Finland, åtminstone i ringen
Men ibland så blixtrade Randy Orton till, här är det nog en "Elbow drop" eller liknande på gång
Det var "The Legend Killer", Randy Orton. Jag blev smått chockad, speciellt med tanke på kommentaren från dagen innan men han var också den första som tog sig tid till att stanna till.
- We are fine, svarade jag, and how are you? sa jag sen lite dumt men jag var som sagt lätt chockerad och hade lite svårt att få ihop talet med hjärnaktivitet. Randy klämde sig förbi mig och sträckte sig ner mot Seans autografblock (utan att vi frågat) och svarade samtidigt,
- I am fine thanks, did you enjoy yesterday?
När han började skriva i Seans block så sa jag,
- It was great sir, but we were actually cheering for you so it was a pity that you lost the match.
- Now were you? sa han och flinade och tog tag i Moiras block.
- Of course, sa jag och frågade samtidigt om jag fick ta ett foto på honom och barnen.
- Sure, sa han och tog tag i båda ungarna och drog till med sitt överlägsna flin när han poserade. Så fort vi var klara med fotot så blev han sig själv igen, det vill säga trevlig, och sa,
- Well, nice to meet you all. I hope we will see you again next time we come here.
Jag svarade att vi givetvis skulle gå på nästa event WWE hade i Finland, eller Sverige om de någon gång skulle komma dit.
Randy Orton kan inte tro sina ögon. När han väl kan "pinna" Undertaker så ligger domaren utslagen
Randy tackade en gång till och lämnade oss där i lobbyn. Vi tycker nu att "The Legend Killer" förtjänar att bli världsmästare igen, att han får en ordentlig push och den respekt han förtjänar. Det han gjorde för oss, som tog så lite av hans tid, betydde så mycket för oss och gör att vi nu betraktar honom som en av våra absoluta favoriter i WWE. Hans första kommentar när han kom in på hotellet är glömd och dessutom kan det finnas tusen naturliga förklaringar för den. Det var stort av honom och komma fram till oss vilsna wrestlingfanatiker som satt där som små barn i en leksaksbutik utan att få röra någonting. Tänk vad lite det behövs egentligen!
Sean, The Legend Killer och Moira. Randy Orton är utan tvivel en av våra nya stora favoriter, ni får både en stor bild (från 05) och en liten bild (från vårt första möte 04) som visar på det.
En dubbel Randy Orton vid ringside i Hartwall arena. Jag tog hur många foton som helst eftersom det tog en evighet innan han klev in och började fajtas.
WWE gjorde det enda rätta, de vände Randy Orton tillbaka till heel, bad guy, igen. Han blev än en gång en "Legend Killer" som inte visade någon respekt för andra så kallade legender inom brottningen. Man tog till och med tillbaka Randys far, Cowboy Bob Orton, själv en gammal legend inom brottningen (kommer att komma som eget inlägg så småningom) som fungerar som någon slags manager/hjälpreda åt sin son för att ytterligare pusha för Randys storhet. Det fungerar ganska så bra. Randy har gått några high-profile matcher mot "The Undertaker" och till och med fått vinna några av dem (hör till ovanligheterna när man brottas mot UT). Tyvärr är det ju så att Undertaker så att säga vann matchserien men Randy har i alla fall stärkt sina aktier både hos oss och annan publik.
Enligt vår åsikt så är det "The Legend Killer" som är en "Wrestling God" och inte JBL!
Ute på galan så mötte Randy just "The Undertaker" i sin match och ska jag vara ärlig så var den ganska så tråkig. Det tog ett bra tag innan de kom igång överhuvudtaget eftersom Randy agerade feg och sprang ut ur ringen så fort Undertaker gick på attack. Det blev lite OK brottning ett tag men det var egentligen inget tvivel om vem som skulle vinna. Matchen slutade med att både Randy och hans far Cowboy Bob åkte på varsin "Tombstone" och sen så var hela galan slut. Tidigare år när Smackdown varit på besök i Finland så har det alltid varit något slags firande efter galan när nästan alla brottare kommit ut igen. Det blev inget sådant i år men det kan ju enkelt förklaras med Eddies död och att Smackdown-brottarna inte orkade med något sådant på grund av det. Det kan så vara också att man slutat med det men vad vet väl jag. Vi drog tillbaka till hotellet i alla fall.
Randy Orton synar en ganska så vildvuxen Undertaker i Helsingfors
På hotellet så satt vi och åt när brottarna kom. Sean höll på att plöja i sig en hamburgare som kostade 17 euro (nära 170 spänn! Vad gör man inte för ungarna?) i restaurangen. Som tur var satte han den inte i halsen i alla fall när brottarna började trilla in. Däremot så avstannade vårt ätande och vi satt väl och småglodde på alla brottarna. Randy Orton var en av de första som kom in och ganska högt hörde vi honom säga,
- What, are we going to eat here and sit with the fans, I dont think so! till en WWE-medarbetare.
Vi kände oss ganska så dumma då där vi satt och den kommentaren gjorde nog att vi blev ännu försiktigare när vi försökte be om autografer från brottarna. Jag sa i alla fall till ungarna att de under inga omständigheter skulle be Randy Orton om en eftersom han verkade lite lätt avigt inställd mot fans. Jag har dessutom läst om ett antal incidenter med just Randy och fans (senast häromdagen faktiskt) där han kommit ihop sig med dem och bråk uppstått. Det vill man ju undvika så för oss blev det prio ett att undvika Randy. Under kvällen när vi satt där så tror jag inte att vi såg honom något mer. Antingen så åt han på rummet eller så var det bara så att vi missade honom.
"The Legend Killer" kramar livet ur legenden Undertaker
På morgonen när vi satt i lobbyn i en liten soffgrupp kom brottarna ner i en strid ström. Alla hade bråttom att snabbt slänga i sig något från frukostbuffén och sen gå ut till de väntande bussarna. Många struntade i frukost och gick direkt ut. Vi höll som vanligt en låg profil och satt egentligen bara där och tittade. Vi hade inga större förhoppningar på att prata med någon utan iakttog bara alla som gick fram och tillbaka. Som alltid hade vi wrestling T-shirts på oss och ungarna var beväpnade med penna och autografblock om någon ensam brottare skulle ströva åt vårt håll. När vi satt där och pratade och kommenterade olika saker vi såg för varandra så kände jag hur någon lutade sig fram bakom min stol och sa,
- Hi there, how are you?
Det kramades ganska så intensivt i Finland, åtminstone i ringen
Men ibland så blixtrade Randy Orton till, här är det nog en "Elbow drop" eller liknande på gång
Det var "The Legend Killer", Randy Orton. Jag blev smått chockad, speciellt med tanke på kommentaren från dagen innan men han var också den första som tog sig tid till att stanna till.
- We are fine, svarade jag, and how are you? sa jag sen lite dumt men jag var som sagt lätt chockerad och hade lite svårt att få ihop talet med hjärnaktivitet. Randy klämde sig förbi mig och sträckte sig ner mot Seans autografblock (utan att vi frågat) och svarade samtidigt,
- I am fine thanks, did you enjoy yesterday?
När han började skriva i Seans block så sa jag,
- It was great sir, but we were actually cheering for you so it was a pity that you lost the match.
- Now were you? sa han och flinade och tog tag i Moiras block.
- Of course, sa jag och frågade samtidigt om jag fick ta ett foto på honom och barnen.
- Sure, sa han och tog tag i båda ungarna och drog till med sitt överlägsna flin när han poserade. Så fort vi var klara med fotot så blev han sig själv igen, det vill säga trevlig, och sa,
- Well, nice to meet you all. I hope we will see you again next time we come here.
Jag svarade att vi givetvis skulle gå på nästa event WWE hade i Finland, eller Sverige om de någon gång skulle komma dit.
Randy Orton kan inte tro sina ögon. När han väl kan "pinna" Undertaker så ligger domaren utslagen
Randy tackade en gång till och lämnade oss där i lobbyn. Vi tycker nu att "The Legend Killer" förtjänar att bli världsmästare igen, att han får en ordentlig push och den respekt han förtjänar. Det han gjorde för oss, som tog så lite av hans tid, betydde så mycket för oss och gör att vi nu betraktar honom som en av våra absoluta favoriter i WWE. Hans första kommentar när han kom in på hotellet är glömd och dessutom kan det finnas tusen naturliga förklaringar för den. Det var stort av honom och komma fram till oss vilsna wrestlingfanatiker som satt där som små barn i en leksaksbutik utan att få röra någonting. Tänk vad lite det behövs egentligen!
Sean, The Legend Killer och Moira. Randy Orton är utan tvivel en av våra nya stora favoriter, ni får både en stor bild (från 05) och en liten bild (från vårt första möte 04) som visar på det.
JBL, part 2
John Bradshaw Layfield, JBL, Mr Smackdown, The Wrestling God och så vidare, kärt barn har många namn. Men även inte så kära barn kan också ha många namn. I denna blogg så har JBL figurerat tidigare, det var ett kort möte utanför Stockmans i Helsingfors som jag berättade om då men ett litet foto hanns med. Det här mötet blev inte längre det heller, vad värre var var att det resulterade inte i något fast det ska man väl inte säga för vi har möjligtvis ett större förakt för Mr Layfield nu, och det är ju ett resultat det också.
De flesta möten vi haft med wrestlers har varit positiva och det kommer att komma många fler sådana här i bloggen för vi har flera på lut. Men vi kan samtidigt inte undanhålla er läsare några av de negativa mötena vi haft också. Mr Kennedy var den första riktigt negativa, här kommer nästa.
A wrestling God i Helsingfors, eller är det en wrestling fraud som motståndarna brukar säga?
JBL var en av de personerna som vi hade sett fram emot att få träffa om vi skulle ha turen att springa på några brottare igen. Mannen är en ganska så medioker brottare men han är ett under på mikrofonen och en perfekt superheel. Trots sin något limiterade brottning och orörlighet i ringen ser man alltid på JBLs matcher med glädje. Det är oftast roligt och JBL kan både ge och ta emot smällar med stor trovärdighet. Ute på Hartwall Arena gick han en match mot Rey Mysterio och jag vågar nog sticka ut hakan här och säga att det var kvällens största behållning. JBL kom ut och sågade den finska publiken vid fotknölarna, skällde ut dem över att de var den sämsta publik han någonsin uppträtt inför och höll en lång och mycket bra monolog. Det var verkligen show-business! Själva matchen mot Mysterio var också bra och JBL tog emot mycket stryk och förnedrade sig själv genom att få is nerhällt i byxan för att svalka sina privata delar som precis tagit emot en rejäl träff av Mysterio. Det var kul, det var fart och fläkt och givetvis så förlorade JBL och hans valet Jillian matchen, mycket för att hedra Eddie Guerrero!
JBL böjer och bänder på Rey Mysterio som vrider sig i "plågor"
När vi var på hotellet så kom JBL med den sena brottningsgruppen och han hade på sig sin cowboyhatt och kostym. Vi hann aldrig fånga honom i lobbyn och det var nog lika så bra. Vid ett flertal tillfällen passerade han vårt bord (mellan bar och restaurang) men inte en enda gång blickade han ner på oss. Han var fullt upptagen med att vara allmänt högljudd, dricka sprit och röka feta cigarrer. Det märktes att han var en av de som bestämde. Ingen sa emot honom om något och han var nästan elak i sina skämt mot andra. När JBL pratade så lyssnade alla och när han skämtade så skrattade alla, fast ibland så tror jag att de bara skrattade för att de var så illa tvungna. Någon sorg och saknad över Eddie verkade inte finnas men å andra sidan ska jag inte lägga mina egna värderingar över hur folk sköter sin sorg. Faktum var att han var så pass "störig" mot de flesta så jag sa åt barnen att låta bli att fråga om autograf även om de skulle få chansen. Det var ändå ganska så roligt och sitta och iaktta honom (och de andra för den delen) och sättet han höll på, så vi var ändå nöjda med att ha kommit så pass nära ändå.
JBL distraherar domaren medan Jillian ger sig på Rey i bakgrunden
På morgonen när alla skulle resa iväg så satt vi i lobbyn och alla wrestlers samlades där. Många gick rakt ut till bussarna men JBL stod där i lobbyn med ett litet hov av ja-sägare omkring sig. Moira hade ställt sig upp och hade precis fått sig en autograf av Christy Hemme (mer om det senare). Hon stod där och tittade på sin autograf med ett litet leende på läpparna när JBL började röra på sig i riktning förbi henne. När han precis skulle gå förbi så sträckte Moira upp sitt lilla block med ett leende och frågade om en autograf. JBL tittade, och till hans försvar så måste jag säga att han hade ett leende på läpparna också, och så viftade han avvärjande på ena handen och gick och pratade med en WWE-crew. Moira stod kvar och när JBL gick tillbaka i lobbyn och förbi henne igen passerade han utan att ens titta. Han gick tillbaka till de andra brottarna han pratat med tidigare, sa något, och alla började skratta. Jag gick upp till Moira och sa till henne att inte fråga igen för det var ingen idé. JBL tittade åt vårt håll då och jag är säker på att han fnös och sa något om oss. Eller åtminstone så inbillar jag mig själv det. Tack för den, tänkte jag, från att ha varit en stor favorit är du nu en av de jag inte skulle gråta särdeles mycket över om du fick sparken av WWE. Risken är väl inte så stor för det men fortsätter han att behandla fans så där så kommer inte hans gimmick att hålla i längden så man vet aldrig. Och risken att vi skulle fråga JBL om en autograf någon annan gång är också minimal, man lär sig så länge man lever! I vårt första inlägg om JBL skrev jag något om att han verkade vara ganska så arg av sig, ingenting hade ändrat sig till den här gången tyvärr. Man kan inte ha tur jämnt och alla kan inte vara trevliga och JBL har all rätt att säga nej. Det är dock tråkigt att vissa brottare inte kan bry sig för en kort sekund och en liten autograf, speciellt när man tycks ha tid över till annat som inte verkar vara så viktigt. Det viktigaste för WWE och dess brottare borde vara att bry sig om sina fans, speciellt med tanke på den något undermåliga produktion WWE har nu och det faktum att det faktiskt finns konkurrens på banan igen. Vårt nästa blogginlägg blir dock från en superproffsig och mycket trevlig wrestler som vet att bry sig om sina fans.
JBL utslagen med Jillian över sig efter båda åkt på en "dubbel"-619. Hur otrevlig han ändå var så gjorde han en mycket bra match.
De flesta möten vi haft med wrestlers har varit positiva och det kommer att komma många fler sådana här i bloggen för vi har flera på lut. Men vi kan samtidigt inte undanhålla er läsare några av de negativa mötena vi haft också. Mr Kennedy var den första riktigt negativa, här kommer nästa.
A wrestling God i Helsingfors, eller är det en wrestling fraud som motståndarna brukar säga?
JBL var en av de personerna som vi hade sett fram emot att få träffa om vi skulle ha turen att springa på några brottare igen. Mannen är en ganska så medioker brottare men han är ett under på mikrofonen och en perfekt superheel. Trots sin något limiterade brottning och orörlighet i ringen ser man alltid på JBLs matcher med glädje. Det är oftast roligt och JBL kan både ge och ta emot smällar med stor trovärdighet. Ute på Hartwall Arena gick han en match mot Rey Mysterio och jag vågar nog sticka ut hakan här och säga att det var kvällens största behållning. JBL kom ut och sågade den finska publiken vid fotknölarna, skällde ut dem över att de var den sämsta publik han någonsin uppträtt inför och höll en lång och mycket bra monolog. Det var verkligen show-business! Själva matchen mot Mysterio var också bra och JBL tog emot mycket stryk och förnedrade sig själv genom att få is nerhällt i byxan för att svalka sina privata delar som precis tagit emot en rejäl träff av Mysterio. Det var kul, det var fart och fläkt och givetvis så förlorade JBL och hans valet Jillian matchen, mycket för att hedra Eddie Guerrero!
JBL böjer och bänder på Rey Mysterio som vrider sig i "plågor"
När vi var på hotellet så kom JBL med den sena brottningsgruppen och han hade på sig sin cowboyhatt och kostym. Vi hann aldrig fånga honom i lobbyn och det var nog lika så bra. Vid ett flertal tillfällen passerade han vårt bord (mellan bar och restaurang) men inte en enda gång blickade han ner på oss. Han var fullt upptagen med att vara allmänt högljudd, dricka sprit och röka feta cigarrer. Det märktes att han var en av de som bestämde. Ingen sa emot honom om något och han var nästan elak i sina skämt mot andra. När JBL pratade så lyssnade alla och när han skämtade så skrattade alla, fast ibland så tror jag att de bara skrattade för att de var så illa tvungna. Någon sorg och saknad över Eddie verkade inte finnas men å andra sidan ska jag inte lägga mina egna värderingar över hur folk sköter sin sorg. Faktum var att han var så pass "störig" mot de flesta så jag sa åt barnen att låta bli att fråga om autograf även om de skulle få chansen. Det var ändå ganska så roligt och sitta och iaktta honom (och de andra för den delen) och sättet han höll på, så vi var ändå nöjda med att ha kommit så pass nära ändå.
JBL distraherar domaren medan Jillian ger sig på Rey i bakgrunden
På morgonen när alla skulle resa iväg så satt vi i lobbyn och alla wrestlers samlades där. Många gick rakt ut till bussarna men JBL stod där i lobbyn med ett litet hov av ja-sägare omkring sig. Moira hade ställt sig upp och hade precis fått sig en autograf av Christy Hemme (mer om det senare). Hon stod där och tittade på sin autograf med ett litet leende på läpparna när JBL började röra på sig i riktning förbi henne. När han precis skulle gå förbi så sträckte Moira upp sitt lilla block med ett leende och frågade om en autograf. JBL tittade, och till hans försvar så måste jag säga att han hade ett leende på läpparna också, och så viftade han avvärjande på ena handen och gick och pratade med en WWE-crew. Moira stod kvar och när JBL gick tillbaka i lobbyn och förbi henne igen passerade han utan att ens titta. Han gick tillbaka till de andra brottarna han pratat med tidigare, sa något, och alla började skratta. Jag gick upp till Moira och sa till henne att inte fråga igen för det var ingen idé. JBL tittade åt vårt håll då och jag är säker på att han fnös och sa något om oss. Eller åtminstone så inbillar jag mig själv det. Tack för den, tänkte jag, från att ha varit en stor favorit är du nu en av de jag inte skulle gråta särdeles mycket över om du fick sparken av WWE. Risken är väl inte så stor för det men fortsätter han att behandla fans så där så kommer inte hans gimmick att hålla i längden så man vet aldrig. Och risken att vi skulle fråga JBL om en autograf någon annan gång är också minimal, man lär sig så länge man lever! I vårt första inlägg om JBL skrev jag något om att han verkade vara ganska så arg av sig, ingenting hade ändrat sig till den här gången tyvärr. Man kan inte ha tur jämnt och alla kan inte vara trevliga och JBL har all rätt att säga nej. Det är dock tråkigt att vissa brottare inte kan bry sig för en kort sekund och en liten autograf, speciellt när man tycks ha tid över till annat som inte verkar vara så viktigt. Det viktigaste för WWE och dess brottare borde vara att bry sig om sina fans, speciellt med tanke på den något undermåliga produktion WWE har nu och det faktum att det faktiskt finns konkurrens på banan igen. Vårt nästa blogginlägg blir dock från en superproffsig och mycket trevlig wrestler som vet att bry sig om sina fans.
JBL utslagen med Jillian över sig efter båda åkt på en "dubbel"-619. Hur otrevlig han ändå var så gjorde han en mycket bra match.
Teddy Long, Smackdown GM
Teddy Long, karismatisk General Manager på Smackdown!
Theodore R. Long, eller Teddy Long, som han är mer känd som är Smackdowns General Manager. Egentligen betyder det ingenting för på riktigt så är han ju inte GM. Han spelar en roll, precis som vilken brottare som helst, så någon makt har han inte på riktigt. Teddy har tidigare varit manager för olika brottare där han ofta spelat på "raskortet", han har också varit domare i olika omgångar men nu har han sin största roll som "face"-GM på Smackdown.
Den tomma Smackdown-ringen i Hartwall innan showen börjar
Teddy var den första WWE-personen som visade sig i Hartwall Arena i Helsingfors. Han "jazzade" ut till ringen där han körde sin lilla dans och sen så berättade han vad som skulle komma. Först dock så blev det en tyst stund för Eddie Guerrero med en "ten bell-count" men sen så släppte han lös sina "brottare".
Teddy Long håller sitt välkomsttal till den finska (och svenska) publiken
Vi träffade Teddy i restaurangen på hotellet och han visade sig vara en alldeles charmant person. Barnen gick fram och frågade efter varsin autograf och det var inga som helst problem. Moira hade en liten gose-kanin med sig och Teddy frågade,
- So, whats the bunnys name?
- Pelle, svarade Moira
-Well, isn´t he the cutest bunny, sa Teddy, let me have a look at him.
Moira sträckte fram kaninen och Teddy tog tag i den, kramade honom och gav honom sedan en puss rakt på nosen. Hela tiden med ett charmigt leende och ett skratt i rösten. Själv tänkte jag att nu får du aldrig mer tvätta den där lilla kaninen gumman, han ska genast säljas på E-bay så pappa kan finansiera ännu en wrestlingresa! Men som den gode far jag är lät jag tankarna stanna kvar i mitt huvud och Pelle bor fortfarande kvar med familjen.
En av Teddys autografer som barnen fick, "Holla player!"
Teddy frågade lite om vad vi hade tyckt om showen och vi var som vanligt odelat positiva när vi pratar med trevliga WWE-brottare. Jag frågade om jag fick ta ett foto med barnen och Teddy (och kanin) och det gick givetvis bra. Sean plockade fram vår Teddy Long-skylt (ja, vi hade faktiskt en sådan, halva skylten syns på fotot) och på den stod det; "Teddy Long (i Smackdown logo-stil) whips Eric Bischoff (i RAW logo-stil) any day of the week". Teddy tittade på skylten och skrattade, sen sa han;
- Well, I am just about to do that, just you wait till next week.
Veckan efter så hade WWE en Pay-Per-View där Teddy mötte RAWs GM Eric Bischoff i en match som var otroligt dålig, på gränsen till pinsam, men, han vann och höll sitt löfte till oss (givetvis så visste han om hur det skulle sluta redan då när han sa det till oss men det var ändå rätt så häftigt att få det direkt från källan en vecka innan matchen). Så Teddy fattade tag i båda barnen och jag posterade mig framför med kameran och då säger Teddy,
-Give me a Holla holla children.
Barnen säger "Holla holla" och jag misslyckas kapitalt med fotot men den här gången så spelar det ingen roll eftersom jag ser det direkt i min lilla display. Jag frågar Teddy direkt om jag kan ta ett till eftersom det inte blev så bra och så säger jag,
- And hold back with the "Holla hollas" till I am ready!
Teddy flinar och fotot blir faktiskt riktigt bra den här gången, trots att det är jag som håller i kameran.
Sean, skylten, Teddy, Moira och Pelle
Teddy klappade på kaninen igen, klappade Moira på huvudet och vi tackade för oss och drog oss tillbaka. Det var kul att träffa en sådan charmerande gentleman som faktiskt är en stor del av Smackdown-showen, även om han nu inte är en riktig brottare.
Mr Kennedy, Keeennnnnneeedyyyyyy
Mr Kennedy, eller Ken Kennedy som är hans artistnamn är ganska så ny inom WWE. Han har snabbt vuxit till en av mina och Seans favoritbrottare. Hans karakteristiska presentation av sig själv när han äntrar ringen och hans överlägsna och självgoda image har verkligen gått hem, både hos oss och publiken. Vi såg verkligen fram emot att få se och höra Mr Kennedy live in Helsinki.
Mr Kennedy äntrar ringen i Hartwall Arena
På galan var Mr Kennedy förste man ut i första matchen, en battle-royal, det vill säga en hel hög med brottare som är i ringen och försöker kasta ut varandra över topp-repet. Sist kvar vinner. Kennedy kom ut, presenterade sig själv, drev med annonsören Tony Chimel och spottade vatten i hans ansikte två gånger. Det var faktiskt ganska så roligt.
Tony Chimel "överraskas" av en dusch från Mr Kennedy
Mr Kennedy försöker "hjälpa" Chimel för att senare ge honom en andra duschning
När matchen väl kom igång så tog det inte lång tid innan Mr Kennedy skadade sig själv. Han kröp ut under repen (vilket betyder att man inte blivit eliminerad) och vi trodde att han verkligen hade gjort illa sig ordentligt. Synd, tänkte vi, det här var verkligen tråkigt eftersom hans avslutningsgrepp är smått spektakulärt och vi hade dessutom räknat ut att han borde vara den som vinner (kom ihåg att wrestling är uppgjort).
Kennedy poserar i ringhörnan och som vanligt så lyckas jag med att få de flesta fotona suddiga.
Matchen böljade fram och tillbaka under en tid, Kennedy blev omhändertagen vid ringside av WWE-personal och vi funderade smått över vem som då skulle vinna. Till slut var bara Paul London kvar och där hade vi vår vinnare, trodde vi! På en kort sekund så hoppade Kennedy tillbaka i ringen bakom London och kastade ocermionellt honom över topprepet och klockan vid ringen ljöd för att matchen var slut. Kennedy hade alltså "fakat" sin skada och vunnit på fusk, ettvanligt sätt för "heels" att vinna på. Vi var smått besvikna över detta då vi hade hoppats att få se honom brottas mer men samtidigt så stärkte Kennedy sin image och popularitet genom denna manöver (vi fick reda på senare när vi kom hem till Sverige att han faktiskt var skadad men det hade redan inträffat tidigare på turnén i Italien men det förklarade varför WWE valt den lösningen).
Ännu en bild från den stora tvagningen i Hartwall, Helsinki
På hotellet var han en av de brottare man gärna skulle ha tänkt sig att växla ett par ord med men det blev inte så. Visst träffade vi karln, precis som vi träffat alla andra som figurerar i denna blogg, men det var utan tvekan det kortaste mötet vi någonsin haft.
Inte kan det väl vara sin egen bedrift under matchen som Mr Kennedy applåderar för
Ett flertal av brottarna satt i restaurangen på hotellet sent efter showen. Kennedy var en av dem. För att fortfarande vara knäckta och deprimerade av Eddie Guerreros död så var stämningen bland en del av deltagarna hög, speciellt Kennedy och JBL (vi återkommer om honom) höll ångan uppe. Jag har sagt åt mina barn att vi inte stör någon av brottarna i baren eller restaurangen om inte brottarna själva ger en invit förstås. Lite respekt för deras privatliv måste man ändå ha så satt där och väntade själva vid ett bord i restaurangen. När brottarna befann sig i lobbyn sa jag att det var OK för ungarna och gå fram och be om autograf etc och precis så gjorde vi. Vi tog inte många foton med brottare i år eftersom jag inte ville störa för mycket pga Guerrero-tragedin men det blev trots allt en hög med autografer av välvilliga brottare och några foton också. Kennedy blev det däremot noll och intet av.
Efter att ha gått fram och tillbaka i restaurangen till de olika borden, högt skrattandes och med sprit i handen, så ställde Kennedy ner sitt glas och gick ut i lobbyn till receptionen. Han frågade receptionisten om något och under tiden så smög Sean och Moira upp till lobbyn. När han gick förbi dem så höll Sean fram en promo-bild på Kennedy som vi hade med oss och sa,
- Excuse me Mr Kennedy, could I please have an autograph?
Kennedy stannade till, tittade på Sean och sa,
- No, I dont have time for that now, och gick in i restaurangen igen där han fick en fet cigarr av JBL och tände eld på den. Sean och Moira kom tillbaka till vårt bord och Kennedy rörde sig återigen, högt skrattandes, runt de olika brottarborden. Under kvällens lopp passerade han vårt bord vid ett flertal tillfällen men han stannade aldrig till för att skriva ner sin autograf. Han tittade på oss flera gånger men inte blev det en tillstymelse till en sekunds ansträngning för sina fans.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Visst hade de sorg och visst ska de få ha privattid men samtidigt så är det fansen som betalar hans lön så en halvminut av hans tid för en liten autograf tycker jag inte är för mycket begärt. Och med tanke på hur RAW-brottarna hade behandlat oss året innan så var vi smått chockerade över uppförandet. Vi bet i alla fall ihop, höll en ännu lägre profil men lyckades i alla fall träffa några trevliga brottare som komer senare i denna blogg.
Vi ska inte säga att Mr Kennedy är ett avslutat kapitel för oss men en sak är säker, han är inte den vi frågar om en autograf i första taget om vi någon gång igen skulle ha turen att träffa brottarna.
Den bästa bilden vi tog på Mr Kennedy, synd att det skulle visa sig att han inte orkade bry sig om sina fans
Mr Kennedy äntrar ringen i Hartwall Arena
På galan var Mr Kennedy förste man ut i första matchen, en battle-royal, det vill säga en hel hög med brottare som är i ringen och försöker kasta ut varandra över topp-repet. Sist kvar vinner. Kennedy kom ut, presenterade sig själv, drev med annonsören Tony Chimel och spottade vatten i hans ansikte två gånger. Det var faktiskt ganska så roligt.
Tony Chimel "överraskas" av en dusch från Mr Kennedy
Mr Kennedy försöker "hjälpa" Chimel för att senare ge honom en andra duschning
När matchen väl kom igång så tog det inte lång tid innan Mr Kennedy skadade sig själv. Han kröp ut under repen (vilket betyder att man inte blivit eliminerad) och vi trodde att han verkligen hade gjort illa sig ordentligt. Synd, tänkte vi, det här var verkligen tråkigt eftersom hans avslutningsgrepp är smått spektakulärt och vi hade dessutom räknat ut att han borde vara den som vinner (kom ihåg att wrestling är uppgjort).
Kennedy poserar i ringhörnan och som vanligt så lyckas jag med att få de flesta fotona suddiga.
Matchen böljade fram och tillbaka under en tid, Kennedy blev omhändertagen vid ringside av WWE-personal och vi funderade smått över vem som då skulle vinna. Till slut var bara Paul London kvar och där hade vi vår vinnare, trodde vi! På en kort sekund så hoppade Kennedy tillbaka i ringen bakom London och kastade ocermionellt honom över topprepet och klockan vid ringen ljöd för att matchen var slut. Kennedy hade alltså "fakat" sin skada och vunnit på fusk, ettvanligt sätt för "heels" att vinna på. Vi var smått besvikna över detta då vi hade hoppats att få se honom brottas mer men samtidigt så stärkte Kennedy sin image och popularitet genom denna manöver (vi fick reda på senare när vi kom hem till Sverige att han faktiskt var skadad men det hade redan inträffat tidigare på turnén i Italien men det förklarade varför WWE valt den lösningen).
Ännu en bild från den stora tvagningen i Hartwall, Helsinki
På hotellet var han en av de brottare man gärna skulle ha tänkt sig att växla ett par ord med men det blev inte så. Visst träffade vi karln, precis som vi träffat alla andra som figurerar i denna blogg, men det var utan tvekan det kortaste mötet vi någonsin haft.
Inte kan det väl vara sin egen bedrift under matchen som Mr Kennedy applåderar för
Ett flertal av brottarna satt i restaurangen på hotellet sent efter showen. Kennedy var en av dem. För att fortfarande vara knäckta och deprimerade av Eddie Guerreros död så var stämningen bland en del av deltagarna hög, speciellt Kennedy och JBL (vi återkommer om honom) höll ångan uppe. Jag har sagt åt mina barn att vi inte stör någon av brottarna i baren eller restaurangen om inte brottarna själva ger en invit förstås. Lite respekt för deras privatliv måste man ändå ha så satt där och väntade själva vid ett bord i restaurangen. När brottarna befann sig i lobbyn sa jag att det var OK för ungarna och gå fram och be om autograf etc och precis så gjorde vi. Vi tog inte många foton med brottare i år eftersom jag inte ville störa för mycket pga Guerrero-tragedin men det blev trots allt en hög med autografer av välvilliga brottare och några foton också. Kennedy blev det däremot noll och intet av.
Efter att ha gått fram och tillbaka i restaurangen till de olika borden, högt skrattandes och med sprit i handen, så ställde Kennedy ner sitt glas och gick ut i lobbyn till receptionen. Han frågade receptionisten om något och under tiden så smög Sean och Moira upp till lobbyn. När han gick förbi dem så höll Sean fram en promo-bild på Kennedy som vi hade med oss och sa,
- Excuse me Mr Kennedy, could I please have an autograph?
Kennedy stannade till, tittade på Sean och sa,
- No, I dont have time for that now, och gick in i restaurangen igen där han fick en fet cigarr av JBL och tände eld på den. Sean och Moira kom tillbaka till vårt bord och Kennedy rörde sig återigen, högt skrattandes, runt de olika brottarborden. Under kvällens lopp passerade han vårt bord vid ett flertal tillfällen men han stannade aldrig till för att skriva ner sin autograf. Han tittade på oss flera gånger men inte blev det en tillstymelse till en sekunds ansträngning för sina fans.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Visst hade de sorg och visst ska de få ha privattid men samtidigt så är det fansen som betalar hans lön så en halvminut av hans tid för en liten autograf tycker jag inte är för mycket begärt. Och med tanke på hur RAW-brottarna hade behandlat oss året innan så var vi smått chockerade över uppförandet. Vi bet i alla fall ihop, höll en ännu lägre profil men lyckades i alla fall träffa några trevliga brottare som komer senare i denna blogg.
Vi ska inte säga att Mr Kennedy är ett avslutat kapitel för oss men en sak är säker, han är inte den vi frågar om en autograf i första taget om vi någon gång igen skulle ha turen att träffa brottarna.
Den bästa bilden vi tog på Mr Kennedy, synd att det skulle visa sig att han inte orkade bry sig om sina fans
Smackdown! in Helsinki 20/11-05
Innan vi brassar på med våra möten med olika wrestlers i Helsingfors 2005 tänkte jag här skriva en liten resumé över själva galan. För dottern så var det hennes andra WWE live-event, för sonen den tredje och för mig den fjärde. Man skulle väl kunna säga att vi alla gick på tå hela hösten i spänd förväntan över vår
resa. Sen så slutade en av våra favoriter, Captain Charisma, eller Christian som var hans namn i WWE. Då kändes det lite tråkigt men förväntningarna var fortfarande stora. Ett par veckor innan vi ska åka skadar sig världsmästaren Batista och han kommer inte att brottas på turnén får vi veta. Det är hela tiden osäkert om Undertaker ska med så vi blir en anings sura över allt strul och undrar lite över vilka det egentligen är som skall komma. En dryg vecka innan galan så går Eddie Guerrero och dör endast 38 år gammal, då gick luften ur oss och förväntningarna försvann.
Affischen Englands-delen av turnén vi gick och såg på
Galan i sig var bra men det blev ändå inte någon riktig klimax på den. WWE-brottarna körde sina Eddie-hyllningar hela tiden och försökte få igång Eddie-chants i arenan men den otroligt tröga finska publiken hängde inte på utan skrek andra saker istället, de få gånger de nu skrek och hejade. Det blev någon sorts besk eftersmak av det hela och detta tror jag speglade många av brottarna när de senare kom till hotellet. Vi visste inte om vi bodde på samma hotell som brottarna när vi åkte ut till galan. En misstanke vi hade var att de bara skulle flyga in för showen och sen sätte sig direkt på planet till England. Vi hade fel dock, när vi satt i restaurangen på hotellet någon timma efter galan så började brottarna att strömma in. Tyvärr var stämningen ganska så tryckt, de flesta av brottarna åkte direkt upp till rummet och kom inte ner igen på kvällen. Vi fick också reda på att brottarna skulle lämna hotellet redan 07.15 på morgonen efter så det blev inte mycket tid över till att prata med någon. Men mer om det senare, nu tar vi galan. Först vill jag bara be om ursäkt för de dåliga fotona. Det räckte liksom inte med att köpa en svindyr kamera som skulle fixa allt själv, till och med jag skulle kunna ta bra bilder med den men aj så fel försäljaren hade! Det kommer att komma mer bilder från galan med presentationerna av de olika personerna vi träffade på och en del av dem är faktiskt acceptabla. Nu kör vi,
Först så kom Smackdowns general manager Teddy Long ut, han snackade lite, en ten bell-count för Eddie och så var galan igång.
Första matchen var ett 13 man "Over the Top-rope"-match med Mr Kennedy, Hardcore Holly, Brian Kendricks, Paul London, Psichosis, Super Crazy, Kid Kash, Funaki, Big Vito, Simon Dean och vilka de sista tre var har jag helt glömt bort. Antingen så är det åldern som tar ut sin rätt eller så kanske de bara var 10 stycken, minnet är inte som det borde vara ibland. Är det någon annan som kommer ihåg, hör av er. I alla fall så vann Mr Kennedy efter att ha "fejkat" en skada. Kul match att se var det i alla fall. Lite bilder från matchen följer nedan.
Sen så var det dags för den obligatoriska tjejmatchen. Vad jag tyckte låter jag vara osagt men Christy Hemme och Jillian är ena hejare på att skrika högt och enerverande.
Det var en lättnad när matchen var över. Vem som vann kommer jag ärligt talat inte ihåg men jag antar att det var Christy eller så var det Jillian, vem bryr sig egentligen? Sen så var det Bobbie Lashley mot Sylvain Grenier, en ganska så ordinär wrestlingmatch där Sylvain först kommer ut och dissar publiken och sen så kom Lashley ut och satte Sylvain på sin plats. På bilderna ser ni först hur Sylvain eldar upp hatet hos publiken och sen hur Lashley gör push-ups med Sylvain klängandes på hans rygg.
Efter det kom en match om cruiserweight-bältet mellan Nunzio och Juventud Guerrera, inte heller det någon höjdare. Vi hade i alla fall större förväntningar men eftersom publiken inte alls var med på noterna så blev det heller ingen lyft på matchen.
Sen så var det en match om tag-team bältena med tre tag-teams, mästarna MNM, Heidenreich & Animal och William Regal & Paul Burchill. Det var helt OK och kul att se en sådan legend som Animal brottas även om han är ganska så orörlig och tung. På de första av fotona nedan så ser ni hur Heidenreich slänger sig ut för en "Doomsday device" som misslyckas ganska så kapitalt då Burchill gör illa nacken när han landar (ursäkta igen för suddigt foto).
En av de stora händelserna på galan var Pipers Pit. Inte för att det har något direkt med brottning att göra, det här är showdelen och den behärskar Roddy Piper till fullo. Piper var en av dem som vi pratade med men det kommer i en senare blogg. I alla fall var Simon Dean inne och stökade och Batista kom ut till en monsterpop, drog en spinebuster på Dean, firade med Piper och sen var hans jobb gjort i Finland.
Rowdy Roddy Piper i en Jokerit-tröja!
Batista pekade, det var nog det mest fysiska han gjorde på hela kvällen. Efter Pipers Pit var det dags för en Fatal-four-ways match mellan Booker T, Orlando Jordan, Chris Benoit och Matt Hardy. Givetvis slog sig de onda ihop mot de goda så det blev nästan som en tagmatch med alla inne på en gång. Dock så blev det lite fajt mellan de goda och lite fajt mellan de onda men till slut så lyckades Booker T behålla bältet efter att han fuskat. Heels vinner väldigt sällan på ett hederligt sätt.
Benoit får in en sharpshooter på OJ
En mördande scissor-kick från Booker T på Chris Benoit
Samling i ringen innan matchen då man stirrar styggt på varandra
De goda grupperar sig på en sida
Orlando Jordan i all sin glans.
Hur som helst så var det en underhållande match. Efter den kom kvällens nästsista match, Rey Mysterio mot JBL med Jillian vid ringside. Enligt min åsikt så var det kvällens bästa och JBL bevisade att han är bäst på micken i WWE. Han trashade den finska publiken totalt och bjöd sen ordentligt på sig själv (mer än vad han gjorde på hotellet!). Rey fick vinna matchen till Eddies ära och det var faktiskt en av de bättre föreställningar jag sett live (Rey-JBL matchen).
John Bradshaw Layfield, JBL, en riktig entertainer som sänker den finska publiken efter noter. Personligen älskade jag honom då.
Rey Mysterio helt i svart och med sin Eddie Guerrero-tröja på
Det var mycket prat innan matchen men det var stor underhållning av två stora artister
En missad "Clothesline from Hell", för att vara ett av mina suddiga foton så blev det ändå riktigt bra!
Sista matchen var mellan Undertaker och Randy Orton med Cowboy Bob Orton i släptåg. Undertakers entré var mäktig men matchen var sisådär. Det tog en evighet innan den kom igång eftersom Randy fegade ur ringen hela tiden som Undertaker rörde sig emot honom. Fast det spelade ingen roll för oss. Randy Orton är en av våra nya favoriter men varför får ni läsa om senare. Lite bilder får ni se här från sista matchen. Mer bilder från galan kommer att komma upp på bloggen vid senare tillfälle. Är det någon som vill att jag ska maila över lite bilder så gör jag gärna det men jag ser gärna att man mailar över andra bilder från galan till mig. Eftersom mina bilder är så pass suddiga (fast jag har sparat på en del bra som kommer senare) så vore det kul att se några andra också. Hör gärna av er till mig om ni har bilder från showen, det skulle uppskattas när jag gör ungarnas fotoalbum.
Undertaker tar av sig sin hatt efter att ha skridit till ringen
Det var som sagt mycket klämmande i denna match
Fast ibland så rörde de faktiskt på sig
Och så var de tillbaka på ringgolvet igen. Hade varit bättre om Orton klämt några finnar istället!
Då så, en kort resumé från galan. Mer bilder och framför allt mer berättelser om våra möten kommer att dyka upp här i vår lilla blogg.
resa. Sen så slutade en av våra favoriter, Captain Charisma, eller Christian som var hans namn i WWE. Då kändes det lite tråkigt men förväntningarna var fortfarande stora. Ett par veckor innan vi ska åka skadar sig världsmästaren Batista och han kommer inte att brottas på turnén får vi veta. Det är hela tiden osäkert om Undertaker ska med så vi blir en anings sura över allt strul och undrar lite över vilka det egentligen är som skall komma. En dryg vecka innan galan så går Eddie Guerrero och dör endast 38 år gammal, då gick luften ur oss och förväntningarna försvann.
Affischen Englands-delen av turnén vi gick och såg på
Galan i sig var bra men det blev ändå inte någon riktig klimax på den. WWE-brottarna körde sina Eddie-hyllningar hela tiden och försökte få igång Eddie-chants i arenan men den otroligt tröga finska publiken hängde inte på utan skrek andra saker istället, de få gånger de nu skrek och hejade. Det blev någon sorts besk eftersmak av det hela och detta tror jag speglade många av brottarna när de senare kom till hotellet. Vi visste inte om vi bodde på samma hotell som brottarna när vi åkte ut till galan. En misstanke vi hade var att de bara skulle flyga in för showen och sen sätte sig direkt på planet till England. Vi hade fel dock, när vi satt i restaurangen på hotellet någon timma efter galan så började brottarna att strömma in. Tyvärr var stämningen ganska så tryckt, de flesta av brottarna åkte direkt upp till rummet och kom inte ner igen på kvällen. Vi fick också reda på att brottarna skulle lämna hotellet redan 07.15 på morgonen efter så det blev inte mycket tid över till att prata med någon. Men mer om det senare, nu tar vi galan. Först vill jag bara be om ursäkt för de dåliga fotona. Det räckte liksom inte med att köpa en svindyr kamera som skulle fixa allt själv, till och med jag skulle kunna ta bra bilder med den men aj så fel försäljaren hade! Det kommer att komma mer bilder från galan med presentationerna av de olika personerna vi träffade på och en del av dem är faktiskt acceptabla. Nu kör vi,
Först så kom Smackdowns general manager Teddy Long ut, han snackade lite, en ten bell-count för Eddie och så var galan igång.
Första matchen var ett 13 man "Over the Top-rope"-match med Mr Kennedy, Hardcore Holly, Brian Kendricks, Paul London, Psichosis, Super Crazy, Kid Kash, Funaki, Big Vito, Simon Dean och vilka de sista tre var har jag helt glömt bort. Antingen så är det åldern som tar ut sin rätt eller så kanske de bara var 10 stycken, minnet är inte som det borde vara ibland. Är det någon annan som kommer ihåg, hör av er. I alla fall så vann Mr Kennedy efter att ha "fejkat" en skada. Kul match att se var det i alla fall. Lite bilder från matchen följer nedan.
Sen så var det dags för den obligatoriska tjejmatchen. Vad jag tyckte låter jag vara osagt men Christy Hemme och Jillian är ena hejare på att skrika högt och enerverande.
Det var en lättnad när matchen var över. Vem som vann kommer jag ärligt talat inte ihåg men jag antar att det var Christy eller så var det Jillian, vem bryr sig egentligen? Sen så var det Bobbie Lashley mot Sylvain Grenier, en ganska så ordinär wrestlingmatch där Sylvain först kommer ut och dissar publiken och sen så kom Lashley ut och satte Sylvain på sin plats. På bilderna ser ni först hur Sylvain eldar upp hatet hos publiken och sen hur Lashley gör push-ups med Sylvain klängandes på hans rygg.
Efter det kom en match om cruiserweight-bältet mellan Nunzio och Juventud Guerrera, inte heller det någon höjdare. Vi hade i alla fall större förväntningar men eftersom publiken inte alls var med på noterna så blev det heller ingen lyft på matchen.
Sen så var det en match om tag-team bältena med tre tag-teams, mästarna MNM, Heidenreich & Animal och William Regal & Paul Burchill. Det var helt OK och kul att se en sådan legend som Animal brottas även om han är ganska så orörlig och tung. På de första av fotona nedan så ser ni hur Heidenreich slänger sig ut för en "Doomsday device" som misslyckas ganska så kapitalt då Burchill gör illa nacken när han landar (ursäkta igen för suddigt foto).
En av de stora händelserna på galan var Pipers Pit. Inte för att det har något direkt med brottning att göra, det här är showdelen och den behärskar Roddy Piper till fullo. Piper var en av dem som vi pratade med men det kommer i en senare blogg. I alla fall var Simon Dean inne och stökade och Batista kom ut till en monsterpop, drog en spinebuster på Dean, firade med Piper och sen var hans jobb gjort i Finland.
Rowdy Roddy Piper i en Jokerit-tröja!
Batista pekade, det var nog det mest fysiska han gjorde på hela kvällen. Efter Pipers Pit var det dags för en Fatal-four-ways match mellan Booker T, Orlando Jordan, Chris Benoit och Matt Hardy. Givetvis slog sig de onda ihop mot de goda så det blev nästan som en tagmatch med alla inne på en gång. Dock så blev det lite fajt mellan de goda och lite fajt mellan de onda men till slut så lyckades Booker T behålla bältet efter att han fuskat. Heels vinner väldigt sällan på ett hederligt sätt.
Benoit får in en sharpshooter på OJ
En mördande scissor-kick från Booker T på Chris Benoit
Samling i ringen innan matchen då man stirrar styggt på varandra
De goda grupperar sig på en sida
Orlando Jordan i all sin glans.
Hur som helst så var det en underhållande match. Efter den kom kvällens nästsista match, Rey Mysterio mot JBL med Jillian vid ringside. Enligt min åsikt så var det kvällens bästa och JBL bevisade att han är bäst på micken i WWE. Han trashade den finska publiken totalt och bjöd sen ordentligt på sig själv (mer än vad han gjorde på hotellet!). Rey fick vinna matchen till Eddies ära och det var faktiskt en av de bättre föreställningar jag sett live (Rey-JBL matchen).
John Bradshaw Layfield, JBL, en riktig entertainer som sänker den finska publiken efter noter. Personligen älskade jag honom då.
Rey Mysterio helt i svart och med sin Eddie Guerrero-tröja på
Det var mycket prat innan matchen men det var stor underhållning av två stora artister
En missad "Clothesline from Hell", för att vara ett av mina suddiga foton så blev det ändå riktigt bra!
Sista matchen var mellan Undertaker och Randy Orton med Cowboy Bob Orton i släptåg. Undertakers entré var mäktig men matchen var sisådär. Det tog en evighet innan den kom igång eftersom Randy fegade ur ringen hela tiden som Undertaker rörde sig emot honom. Fast det spelade ingen roll för oss. Randy Orton är en av våra nya favoriter men varför får ni läsa om senare. Lite bilder får ni se här från sista matchen. Mer bilder från galan kommer att komma upp på bloggen vid senare tillfälle. Är det någon som vill att jag ska maila över lite bilder så gör jag gärna det men jag ser gärna att man mailar över andra bilder från galan till mig. Eftersom mina bilder är så pass suddiga (fast jag har sparat på en del bra som kommer senare) så vore det kul att se några andra också. Hör gärna av er till mig om ni har bilder från showen, det skulle uppskattas när jag gör ungarnas fotoalbum.
Undertaker tar av sig sin hatt efter att ha skridit till ringen
Det var som sagt mycket klämmande i denna match
Fast ibland så rörde de faktiskt på sig
Och så var de tillbaka på ringgolvet igen. Hade varit bättre om Orton klämt några finnar istället!
Då så, en kort resumé från galan. Mer bilder och framför allt mer berättelser om våra möten kommer att dyka upp här i vår lilla blogg.
Matt Hardy, Version 2
Matt Hardy Version 1, the Sensei of Mattitude, har vi ju faktiskt redan träffat en gång tidigare. Så därav blev detta inlägg Version 2. Sen vi sist skrev om honom så har Matt Hardy lyckats bli återanställd hos WWE. Han fick ju sparken i samband med Edge/Lita-affären då han gick ut offentligt på Internet och kritiserade sin f.d. flickvän och sin f.d. bästa vän. Det var inte några snälla ord som han skrev så Vince McMahon, ägaren till WWE, kände väl att det hade gått för långt och sparkade Hardy. Det visade sig dock att Hardy hade en större fan-base än man trott och det blev något av en storm på Internet över sparkandet av honom. På arenor runt om i världen ljöd Matt Hardy-chants och "You screwed Matt"-chants så fort Edge eller Lita visade sig. Ganska så ovanligt med tanke på att WWE ibland byter brottare som en annan byter kalsonger och aldrig har det varit sådana reaktioner. McMahon fick helt enkelt ändra sig (eller snarare sagt, det luktade nog pengar om ett Hardy/Edge-upplägg). Så Hardy återanställdes och gick ett antal matcher mot Edge på RAW och PPWs. I den sista matchen så var premisserna så att förloraren skulle lämna RAW och Hardy förlorade då tack vare Litas fuskande och gick sedan till Smackdown istället. Tur var väl det för oss och speciellt för Mr RAW (dvs jag) som äntligen fick mitt ansikte förevigat bredvid en alldeles äkta wrestler.
The Sensei of Mattitude, Matt Hardy Version 1, på väg ut till ringen på en gala i USA
En något suddigare Version 1, mycket beroende på Mr RAWs fototeknik, men dessa bilder är i alla fall direkt från Hartwall Arena
Det var, som jag tidigare skrivit, en ganska så konstig stämning hos brottarna. Skillnaden mellan RAW förra året där vi nästan kände oss som hemma med ett flertal Superstars och Smackdown i år var monumental. Givetvis så måste Eddies död ha spelat in men samtidigt så var det ett flertal brottare som verkligen gjorde sitt bästa för att man aldrig skulle vilja se dem igen. Matt Hardy var inte någon av dem. Vi kommer skriva lite senare om vissa av dessa herrar men hur vi väljer att presentera det har vi inte bestämt än så vi kör de någorlunda positiva nu. Matt Hardy i alla fall, vi har ju träffat honom en gång tidigare och då var han supertrevlig. Vi kan väl inte säga detsamma nu men han var dock så proffsig att han inte sa nej direkt (som vissa andra) när vi försynt frågade efter en autograf. Det var Sean och Moira som gick fram till honom där han stod utanför receptionen. Båda autograferna var lite lätt slarvigt utförda (sist så var det med dedikation och han sprang till och med själv och hämtade en fungerande penna) men ungarna fick i alla fall varsin. Jag frågade om det var OK om jag tog ett foto på Matt och barnen och han sa,
- Yeah, sure, no problems.
De ställde upp sig och jag klickade iväg med min nya Konica Z5 och reslutatet blev hyggligt. När jag gick fram och tackade Matt frågade Sean samtidigt om han inte kunde få ta ett foto på Matt och hans pappa (allt är förlåtet Sean!). The Sensei of Mattitude tittade lite konstigt då på mig men sa,
- OK.
Sean, Matt Hardy & Moira (som är överlycklig över att ha träffat V1
Jag frågade om det OK om jag höll upp den lilla skylt vi hade gjort när Sean tog fotot.
- Well, can I see it? sa Matt
Jag vecklade ut den och Matt såg vår "Fuck Edge"-skylt skriven på samma sätt som Stone Cold hade sina "Fuck Fear"-tröjor. Först lyfte Hardy på ögonbrynen men sen så log han och så skrattade han till och med lite.
- Nice sign, eh? sa jag lätt frågande till honom.
- It´s a really nice sign, sa han och fortsatte att le.
Vi ställde upp oss och Sean knäppte ett kort med vår gamla kamera och även fast den är åtskilligt billigare än den nya så blev bilden lika bra. I am such a sucker!
Matt Hardy får sig några vingar av både Chris Benoit och Orlando Jordan i Helsinki
Efter vi hade tagit fotot stod jag kvar med Hardy som fortfarande beundrade skylten.
- It´s so true that sign, sa han, so true!
- Do you want to keep it, svarade jag.
Han såg bra sugen ut ett tag, tog skylten och höll den framför sig och sa,
- I wont have anywhere to put it but thanks anyway. You keep it and always bring it along when you go to a WWE-event, especially if Edge is in it!
Jag lovade att göra det och sen så tackade jag igen och så drog vi oss tillbaka. Matt var sedan i lobbyn ganska så länge. Han gick mest fram och tillbaka och under en längre tid så stod han vid receptionen och pratade i telefon med någon. Jag måste säga det att de flesta brottarna hela tiden tycktes vara med någon annan brottare men Matt tycktes vara ganska så ensam, vad det nu skall betyda? Det var allt från Hardy-mötet, vi fortsätter någon gång nästa vecka med en annan wrestler och då blir det någon som inte figurerat i denna blogg tidigare och troligtvis inte heller kommer att göra det igen, fast man ska aldrig säga aldrig.
Bilden vi alla väntat på, Mr RAW och The Sensei of Mattitude, Matt Hardy som blev mäkta förtjust i vår skylt
Efter matchen på arenan så gick Matt ner på knä för att fria till Benoit men som synes så var The Rabid Wolverine mer intresserad av Batista. Skämt åsido, på andra sidan skylten så står det en hyllning till Eddie Guerrero, något som Benoit inte märkte när han plockade den från publiken. Fotot blev lite extra lustigt pga av det
Som avslutning på detta inlägg så lägger jag in en bild på alla oss tre som var i Finland taget på båten hem av en alldeles förträffligt trevlig medresenär (hans sällskap var också mycket trevliga) som också brukar vara på forumet. Tack för hjälpen, även du tog en bra bild med den gamla kameran, kanske är det mig det är fel på?!
Tre trötta, men förhållandevis lyckliga, resenärer på väg hem efter ännu ett äventyr i Finland. Uppmärksamma att Mr RAW fingrar nervöst på sin dyra kamera. Tur att någon annan tog det här fotot!
The Sensei of Mattitude, Matt Hardy Version 1, på väg ut till ringen på en gala i USA
En något suddigare Version 1, mycket beroende på Mr RAWs fototeknik, men dessa bilder är i alla fall direkt från Hartwall Arena
Det var, som jag tidigare skrivit, en ganska så konstig stämning hos brottarna. Skillnaden mellan RAW förra året där vi nästan kände oss som hemma med ett flertal Superstars och Smackdown i år var monumental. Givetvis så måste Eddies död ha spelat in men samtidigt så var det ett flertal brottare som verkligen gjorde sitt bästa för att man aldrig skulle vilja se dem igen. Matt Hardy var inte någon av dem. Vi kommer skriva lite senare om vissa av dessa herrar men hur vi väljer att presentera det har vi inte bestämt än så vi kör de någorlunda positiva nu. Matt Hardy i alla fall, vi har ju träffat honom en gång tidigare och då var han supertrevlig. Vi kan väl inte säga detsamma nu men han var dock så proffsig att han inte sa nej direkt (som vissa andra) när vi försynt frågade efter en autograf. Det var Sean och Moira som gick fram till honom där han stod utanför receptionen. Båda autograferna var lite lätt slarvigt utförda (sist så var det med dedikation och han sprang till och med själv och hämtade en fungerande penna) men ungarna fick i alla fall varsin. Jag frågade om det var OK om jag tog ett foto på Matt och barnen och han sa,
- Yeah, sure, no problems.
De ställde upp sig och jag klickade iväg med min nya Konica Z5 och reslutatet blev hyggligt. När jag gick fram och tackade Matt frågade Sean samtidigt om han inte kunde få ta ett foto på Matt och hans pappa (allt är förlåtet Sean!). The Sensei of Mattitude tittade lite konstigt då på mig men sa,
- OK.
Sean, Matt Hardy & Moira (som är överlycklig över att ha träffat V1
Jag frågade om det OK om jag höll upp den lilla skylt vi hade gjort när Sean tog fotot.
- Well, can I see it? sa Matt
Jag vecklade ut den och Matt såg vår "Fuck Edge"-skylt skriven på samma sätt som Stone Cold hade sina "Fuck Fear"-tröjor. Först lyfte Hardy på ögonbrynen men sen så log han och så skrattade han till och med lite.
- Nice sign, eh? sa jag lätt frågande till honom.
- It´s a really nice sign, sa han och fortsatte att le.
Vi ställde upp oss och Sean knäppte ett kort med vår gamla kamera och även fast den är åtskilligt billigare än den nya så blev bilden lika bra. I am such a sucker!
Matt Hardy får sig några vingar av både Chris Benoit och Orlando Jordan i Helsinki
Efter vi hade tagit fotot stod jag kvar med Hardy som fortfarande beundrade skylten.
- It´s so true that sign, sa han, so true!
- Do you want to keep it, svarade jag.
Han såg bra sugen ut ett tag, tog skylten och höll den framför sig och sa,
- I wont have anywhere to put it but thanks anyway. You keep it and always bring it along when you go to a WWE-event, especially if Edge is in it!
Jag lovade att göra det och sen så tackade jag igen och så drog vi oss tillbaka. Matt var sedan i lobbyn ganska så länge. Han gick mest fram och tillbaka och under en längre tid så stod han vid receptionen och pratade i telefon med någon. Jag måste säga det att de flesta brottarna hela tiden tycktes vara med någon annan brottare men Matt tycktes vara ganska så ensam, vad det nu skall betyda? Det var allt från Hardy-mötet, vi fortsätter någon gång nästa vecka med en annan wrestler och då blir det någon som inte figurerat i denna blogg tidigare och troligtvis inte heller kommer att göra det igen, fast man ska aldrig säga aldrig.
Bilden vi alla väntat på, Mr RAW och The Sensei of Mattitude, Matt Hardy som blev mäkta förtjust i vår skylt
Efter matchen på arenan så gick Matt ner på knä för att fria till Benoit men som synes så var The Rabid Wolverine mer intresserad av Batista. Skämt åsido, på andra sidan skylten så står det en hyllning till Eddie Guerrero, något som Benoit inte märkte när han plockade den från publiken. Fotot blev lite extra lustigt pga av det
Som avslutning på detta inlägg så lägger jag in en bild på alla oss tre som var i Finland taget på båten hem av en alldeles förträffligt trevlig medresenär (hans sällskap var också mycket trevliga) som också brukar vara på forumet. Tack för hjälpen, även du tog en bra bild med den gamla kameran, kanske är det mig det är fel på?!
Tre trötta, men förhållandevis lyckliga, resenärer på väg hem efter ännu ett äventyr i Finland. Uppmärksamma att Mr RAW fingrar nervöst på sin dyra kamera. Tur att någon annan tog det här fotot!
Kurt Angle, Olympic Hero
Kurt Angle är en alldeles äkta olympisk hjälte. Han vann sin guldmedalj vid OS i Atlanta 1996 och inte helt oväntat så var det i brottning som medaljen bärgades. Kurt Angle är också en alldeles äkta WWE-hjälte, i alla fall enligt min åsikt. Troligtvis så är han den mest kompletta brottaren som någonsin befunnit sig i en wrestlingring. Att han är skicklig som brottare behöver jag inte förklara närmare med tanke på guldmedaljen, den skickligheten tog han med sig från amatörbrottningen men det var inte bara det. Angle behärskar allt, från brottning till mic-skills och allt däremellan, och han är dessutom en fenomenalt trevlig person. Det vet jag, och Sean, för vi har träffat den fyrfaldige WWE-mästaren. Oftast så porträtteras Angle som en heel och "- You suck!"- chantsen låter alltid högt och ljudligt när han brottas. men det är inte för att folk tycker att han suger, det är en del av spelet mellan publiken och brottaren. Angle har också varit face vid ett flertal tillfällen och då skriker publiken istället "-You rock!". När vi träffade honom i Åbo så var han för tillfället face.
Den Olympiske hjälten, Kurt Angle
Sean och jag satt utanför frukostmatsalen och inväntade brottare. Vi hade betat av en del, kanske inte så högprofiliga men vi var ändå alldeles till oss i trasorna. Det var första gången för oss. När vi satt där kom Kurt Angle och vi var väl båda på väg att svimma, slänga oss på golvet och skrika att "we are not worthy" och sedan slita kläderna av hans kropp som de wrestling-groupies vi egentligen är men på något sätt så behöll vi lugnet. Angle är för mig, näst efter Hogan, den störste genom tiderna så det är förklarligt att det rann till på en. Men som sagt, på något outgrundligt sätt lyckades jag behålla lugnet och sakta gå fram och fråga,
- Mr. Angle, would it be possible if my son could have an autograph? I mitt sinne så tänkte jag tyst att när du väl skrivit en autograf till honom kan du väl tatuera in ditt namn i min panna? Men givetvis sa jag ingenting, dock tyckte jag att han tittade en anings konstigt på oss så jag undrade nästan om han kunde läsa mina tankar. Men oavsett om han kunde läsa tankar eller inte så klev han fram till Sean och sa,
- Sure, whats your name? Sean svarade och jag förbannar honom än till denna dag att han inte svarade Trent utan helt enkelt sa sitt eget namn. Så Angle skrev, "To Sean from Kurt Angle, 4x WWE Champion", en våt dröm för en wrestlingfanatiker! Sen frågade han,
- Are you here to see the show tonight?
- You can bet your sweet bottom that we are, tänkte jag svara men eftersom det hade låtit en anings påträngande så sa jag, - Yes sir, we have never seen wrestling live before so this is the first time, och så svamlade jag vidare om hur fantastiskt det skulle bli och hur vi sett fram emot det och så vidare, troligtvis blev jag nu påträngande men Abgle bara lyssnade och nickade så jag fortsatte. Att jag själv faktiskt sett galan föregående år lät jag vara därhän, det var ju i alla fall första gången för Sean. Vi fick givetvis också ta ett foto på Angle och Sean och sedan så sträckte han (!) fram handen till mig och sa tack. Jag greppade den och ville väl egentligen aldrig släppa men gjorde det ändå. Till slut sa han,
- Well, I hope you will enjoy the show and hopefully I will see you there. Han sa hejdå och gick in i hissen och åkte upp till rummet. Sean och jag stod kvar och tittade på vilken våning som hissen stannade på. Angle bodde på samma våning som oss! Hallelujah!
Angle böjer och bänder på sina motståndare. Troligtvis gör det ont på riktigt!
Senare på dagen då Sean och jag skulle ta oss ut på stan för att få i oss lite lunch så stötte vi på "Kurtan" igen. Vi kom ner till lobbyn och styrde våra steg mot utgången. Då kom Angle precis in.
- Hi guys, how are you doing? säger han till oss.
Först vet jag inte vad jag skall svara men lyckas pressa ut något om att vi mådde alldeles förträffligt.
- So, where are you heading off to, säger Angle sedan.
- Han pratar med oss, han pratar verkligen med oss, tänkte jag. Det var en sådan upplyftande känsla att en av världens mest berömda brottare stoppade oss och började konversera. Jag sa i alla fall att vi skulle iväg och äta något och han önskade oss en trevlig lunch.
Angle tackar den extasiska publiken i Åbo
På vägen till McDonalds, var annars?, så pratade jag och Sean om den enorma tur vi haft och hur fantastiskt allting var och så vidare. Vi trippade verkligen fram på gatorna i Åbo och alla våra bekymmer som man ändå går och drar på året runt var som bortblåsta. På McDonalds såg vi Los Guerreros utanför men vi satt kallt kvar. Vi hade redan träffat både Eddie och Chavo men framför allt så hade vi träffat Kurt Angle så vi kunde lugnt sitta kvar och njuta av den feta maten.
En sann mästare i aktion. Han kastar, slänger, böjer och vrider och vänder tills motsåndarna ger upp
På galan så gick Kurt Angle den nästsista matchen i tag-team med Chris Benoit, en annan alldeles förträffligt trevlig wrestler. De mötte Big Show och John Cena och det var lugnt galans bästa match, givetvis så var Angle (och Benoit) de som gjorde matchen. När Kurt Angle kom ut, till stora ovationer från publiken, så hade han med sig en liten videokamera som han filmade publiken med. Sean och jag hade kanonplatser och vi stod där vid ringside och log från öra till öra. Sean med sin "Kurt Angle, my olympic hero"-skylt och jag med kameran i högsta hugg. När Kurt kommer upp bredvid oss så stannar han och pekar på Sean och skylten och ler. Jag fotar frenetiskt och hinner inte sträcka fram handen men Sean får sig en klapp på sin hand (än en gång, varför alltid han och vad har han som inte jag har förutom ungdom, utseende och utstrålning?). Angle och Benoit vann också matchen så allting var verkligen frid och fröjd.
Kurt Angle har precis pekat på Sean och hans skylt
Tillbaka på hotellet så satt Sean och jag och åt en sen middag när brottarna kom släntrande in. Angle såg oss vid vårt bord, vinkade till oss men åkte ganska så genomgående upp på rummet. Det var det sista vi såg av honom på den resan.
Den brunbrända olympiske mästaren Kurt Angle och den något bleka sonen
Kurt Angle var verkligen en true champion, på alla sätt och vis. Definitivt en av de trevligaste brottarna vi mött. Nästa inlägg på denna blogg blir från årets wrestlingresa då vi såg Smackdown i Helsingfors. Vi lyckades inte träffa så väldigt många brottare, ja allting är ju relativt, det blev ganska så många autografer men inte så många foton. Vi ville inte vara alltför påträngande med tanke på Eddie Guerreros död en vecka innan Finland och dessutom var tiden vi såg brottarna mycket knapp men mer om det senare. Dock kan vi alltid glädja med att även författaren till denna blogg numer finns förevigad bredvid en brottare så ni kommer få det tvivelaktiga nöjet av att få beundra min fula nuna för en gångs skull. Brottaren ifråga som jag fotade mig med och som kommer som nästa inlägg i denna blogg har redan figurerat här men vi får väl kalla det kommande inlägget för Version 2, då vet i alla fall alla wrestlingnördar vem det är frågan om.
Den Olympiske hjälten, Kurt Angle
Sean och jag satt utanför frukostmatsalen och inväntade brottare. Vi hade betat av en del, kanske inte så högprofiliga men vi var ändå alldeles till oss i trasorna. Det var första gången för oss. När vi satt där kom Kurt Angle och vi var väl båda på väg att svimma, slänga oss på golvet och skrika att "we are not worthy" och sedan slita kläderna av hans kropp som de wrestling-groupies vi egentligen är men på något sätt så behöll vi lugnet. Angle är för mig, näst efter Hogan, den störste genom tiderna så det är förklarligt att det rann till på en. Men som sagt, på något outgrundligt sätt lyckades jag behålla lugnet och sakta gå fram och fråga,
- Mr. Angle, would it be possible if my son could have an autograph? I mitt sinne så tänkte jag tyst att när du väl skrivit en autograf till honom kan du väl tatuera in ditt namn i min panna? Men givetvis sa jag ingenting, dock tyckte jag att han tittade en anings konstigt på oss så jag undrade nästan om han kunde läsa mina tankar. Men oavsett om han kunde läsa tankar eller inte så klev han fram till Sean och sa,
- Sure, whats your name? Sean svarade och jag förbannar honom än till denna dag att han inte svarade Trent utan helt enkelt sa sitt eget namn. Så Angle skrev, "To Sean from Kurt Angle, 4x WWE Champion", en våt dröm för en wrestlingfanatiker! Sen frågade han,
- Are you here to see the show tonight?
- You can bet your sweet bottom that we are, tänkte jag svara men eftersom det hade låtit en anings påträngande så sa jag, - Yes sir, we have never seen wrestling live before so this is the first time, och så svamlade jag vidare om hur fantastiskt det skulle bli och hur vi sett fram emot det och så vidare, troligtvis blev jag nu påträngande men Abgle bara lyssnade och nickade så jag fortsatte. Att jag själv faktiskt sett galan föregående år lät jag vara därhän, det var ju i alla fall första gången för Sean. Vi fick givetvis också ta ett foto på Angle och Sean och sedan så sträckte han (!) fram handen till mig och sa tack. Jag greppade den och ville väl egentligen aldrig släppa men gjorde det ändå. Till slut sa han,
- Well, I hope you will enjoy the show and hopefully I will see you there. Han sa hejdå och gick in i hissen och åkte upp till rummet. Sean och jag stod kvar och tittade på vilken våning som hissen stannade på. Angle bodde på samma våning som oss! Hallelujah!
Angle böjer och bänder på sina motståndare. Troligtvis gör det ont på riktigt!
Senare på dagen då Sean och jag skulle ta oss ut på stan för att få i oss lite lunch så stötte vi på "Kurtan" igen. Vi kom ner till lobbyn och styrde våra steg mot utgången. Då kom Angle precis in.
- Hi guys, how are you doing? säger han till oss.
Först vet jag inte vad jag skall svara men lyckas pressa ut något om att vi mådde alldeles förträffligt.
- So, where are you heading off to, säger Angle sedan.
- Han pratar med oss, han pratar verkligen med oss, tänkte jag. Det var en sådan upplyftande känsla att en av världens mest berömda brottare stoppade oss och började konversera. Jag sa i alla fall att vi skulle iväg och äta något och han önskade oss en trevlig lunch.
Angle tackar den extasiska publiken i Åbo
På vägen till McDonalds, var annars?, så pratade jag och Sean om den enorma tur vi haft och hur fantastiskt allting var och så vidare. Vi trippade verkligen fram på gatorna i Åbo och alla våra bekymmer som man ändå går och drar på året runt var som bortblåsta. På McDonalds såg vi Los Guerreros utanför men vi satt kallt kvar. Vi hade redan träffat både Eddie och Chavo men framför allt så hade vi träffat Kurt Angle så vi kunde lugnt sitta kvar och njuta av den feta maten.
En sann mästare i aktion. Han kastar, slänger, böjer och vrider och vänder tills motsåndarna ger upp
På galan så gick Kurt Angle den nästsista matchen i tag-team med Chris Benoit, en annan alldeles förträffligt trevlig wrestler. De mötte Big Show och John Cena och det var lugnt galans bästa match, givetvis så var Angle (och Benoit) de som gjorde matchen. När Kurt Angle kom ut, till stora ovationer från publiken, så hade han med sig en liten videokamera som han filmade publiken med. Sean och jag hade kanonplatser och vi stod där vid ringside och log från öra till öra. Sean med sin "Kurt Angle, my olympic hero"-skylt och jag med kameran i högsta hugg. När Kurt kommer upp bredvid oss så stannar han och pekar på Sean och skylten och ler. Jag fotar frenetiskt och hinner inte sträcka fram handen men Sean får sig en klapp på sin hand (än en gång, varför alltid han och vad har han som inte jag har förutom ungdom, utseende och utstrålning?). Angle och Benoit vann också matchen så allting var verkligen frid och fröjd.
Kurt Angle har precis pekat på Sean och hans skylt
Tillbaka på hotellet så satt Sean och jag och åt en sen middag när brottarna kom släntrande in. Angle såg oss vid vårt bord, vinkade till oss men åkte ganska så genomgående upp på rummet. Det var det sista vi såg av honom på den resan.
Den brunbrända olympiske mästaren Kurt Angle och den något bleka sonen
Kurt Angle var verkligen en true champion, på alla sätt och vis. Definitivt en av de trevligaste brottarna vi mött. Nästa inlägg på denna blogg blir från årets wrestlingresa då vi såg Smackdown i Helsingfors. Vi lyckades inte träffa så väldigt många brottare, ja allting är ju relativt, det blev ganska så många autografer men inte så många foton. Vi ville inte vara alltför påträngande med tanke på Eddie Guerreros död en vecka innan Finland och dessutom var tiden vi såg brottarna mycket knapp men mer om det senare. Dock kan vi alltid glädja med att även författaren till denna blogg numer finns förevigad bredvid en brottare så ni kommer få det tvivelaktiga nöjet av att få beundra min fula nuna för en gångs skull. Brottaren ifråga som jag fotade mig med och som kommer som nästa inlägg i denna blogg har redan figurerat här men vi får väl kalla det kommande inlägget för Version 2, då vet i alla fall alla wrestlingnördar vem det är frågan om.