MacGregor - att leva med diabetes

De senaste dagarna i Falun har varit alldeles underbara. Våren har kommit rekordsnabbt och i princip all snö hade tinat bort (om man bortser från högen som var kvar efter pappans enorma snöhaj). Vinterkläder har stuvats undan och både färg och leenden har kommit tillbaka i människornas ansikten. Speciellt dottern har uppskattat detta väderomslag. Hon har hela vintern tyckt att det varit jobbigt med vinterkläderna för det är alltid någonstans det klämmer och drar i slangen hon har till pumpen. Men nu när solen tittade fram så kunde hon knäppa upp jackan och allt kändes bra igen, hennes bekymmer med pumpen försvann lika fort som snön tinade bort. Även jag, pappan, har uppskattat att snön försvunnit på ett naturligt sätt. Snöskyfflarna har packats undan och min rygg har rätats ut, alldeles underbart har jag också tyckt att det varit.

I morse när jag klev upp så var jag mycket trött, natten hade varit ganska jobbig så ögonen ville inte riktigt vara med. Jag försökte desperat gnida liv i ögonen men hur jag än försökte så låg ett vitt dis kvar. Frun kom gående i köket och såg mig stå vid köksfönstret och sa, -Har du sett? Jag ser inte så bra just nu tänkte jag men sedan så vaknade även hjärnan till, det var inget fel på mina ögon. Utanför så var det halv snöstorm och gräsmattan som hade börjat lysa grön låg nu igen under ett djupt snötäcke. -Jag går och lägger mig, sa jag till frun, väck mig när våren kommer! Jag tänker inte berätta för dottern att hon måste ta fram vinterkläderna igen, det får frun göra, jag är upptagen med att förfina min björnimitation, åtminstone till nästa blodsockerkontroll.