MacGregor - att leva med diabetes

Idag är vi extra glada och tacksamma för att Moiras fröken är så om sig och kring sig när det gäller Moiras diabetes. Imorgon ska Moira på utflykt, barnen ska få pröva på curling. Fantastiskt roligt tänkte vi och önskade att någon av oss kunde följa med, men eftersom mamman måste jobba och jag, pappan, ska riskera livet med min egen klass i Lugnets skidanläggning så blir det inget av det. Det är en timmes promenad från skolan till curling-hallen så det är en bit att gå. Moiras fröken tänkte till själv och ringde upp mig sedan. Hon sa, - Om Moira promenerar dit med oss och dessutom spelar curling så kanske det blir lite mycket. Jag har ordnat så att skolans vaktmästare (som rycker in och hjälper till ibland) kommer upp till hallen när vi är klara och kör Moira tillbaka till skolan, är det en bra lösning för er?

Man blir glad när skolan tänker till och hittar förslag till lösningar. Vi hade själva funderat på olika lösningar men bestämt oss för att Moira kunde gå både fram och tillbaka så länge vi skickade med extra energi i form av matsäck till henne. Hon var helt införstådd med det men när hon hörde att hon skulle få vara en hel timme själv med favoriten vaktis så blev hon eld och lågor så vi kunde inte säga nej till erbjudandet. Det är så trevligt och skönt när någon tänker till och agerar, även om det nu inte var nödvändigt denna gång. Man kan dra en lättnadens suck och faktiskt så försvinner de där spänningarna man har i ryggen lite. Tack snälla fröken, det känns så mycket bättre. Hoppas nu att dottern får en glad dag på den hala isen och att hon får sopa mycket, både på banan och när hon är med vaktis!