MacGregor - att leva med diabetes

I dag är det söndag och det är nog första gången jag sitter framför datorn på hela helgen, jag har spenderat all tid i soffan istället. Inte för att jag är slö utan för att det är synd om mig!

I fredags var jag ute och skottade snö för typ tionde gången på två dagar och när jag snyggade till vid vår carport så sa ryggen stopp. Sa och sa, den snarare skrek stopp. Vår tomt är inte inte den allra största men eftersom det var så många skottningsomgångar samt att jag inte fått någon hjälp av våra grannar på vår gemensamma uppfart så hade ryggen fått nog. Som vanligt stannar mina grannar inne tills jag är klar med uppfarten, då släntrar de ut och skottar sina egna tomter, trevligt värre! Nu är det slut på det i alla fall eftersom jag inte är kapabel att ens lyfta skyffeln längre, uppfarten får antingen snöa igen eller så får grannarna ta sitt ansvar för första gången på fem år (som om!). Det är bara att hoppas att det inte blir så mycket mer snö i år.

Jag hade planerat att sitta framför datorn och jobba med mina studier hela helgen (på grund av att jag fick ta ledigt från högskolestudierna två dagar under veckan eftersom Moira hade en halv friluftsdag där jag var så illa tvungen att vara med, och den andra halvan av dagen hade de inga lektioner (!?), samt ett skoldistriktsmästerskap i innebandy där hennes skola inte skickade med någon vuxen (blixtutryckning av mig) men mer om det i ett senare inlägg kanske) men det blev inget av det på grund av ryggen. Smärtan kan bäst beskrivas som en tjock, trubbig, rostig spik som maler mellan nacken och ryggraden. Tyvärr är det inte allt, längst ned, där ryggraden tar slut känns det som om jag har två stycken sylvassa cd-skivor som glider åt var sitt håll (vilket de inte ska göra) så fort jag rör mig lite fel. Det är alltså synd om mig.

I fredags när jag som bäst låg och åmade mig i soffan så ringer telefonen. Jag ropar på sonen och ber honom svara och det är mamman som ringer från jobbet (det är alltså pappan som skriver detta, endast män kan vara så ynkliga!) och undrar om hon ska handla något. -Näe, snyftar jag till svar, be mamma komma hem och ta hand om mig och berätta för henne hur synd det är om mig, säger jag till sonen. Jag får veta från sonen att mamman ska skynda hem så jag gosar in mig i kuddarna likt sir Vääs i Walt Disneys Robin Hood och väntar på att bli uppassad.

Tio till femton minuter senare så öppnas dörrarna och mamman ropa hallå. -Här inne är jag älskling, svarar jag ömkligt, och förväntar mig att få en varm och fuktig frottéservett på pannan och några vänliga ord om hur synd det är om mig. Mamman linkar då in i vardagsrummet och säger med sprucken röst, -Det är synd om mig! -Synd om dig, utbrister jag, synd om dig? Här ligger jag och är så nära rullstolsbunden som man kan bli och så kommer du och säger att det är synd om dig! Mamman haltar betänkligt när hon närmar sig och så visar hon upp sin arm och sitt ben. Hon har en bula som påminner om en tennisboll under höger armbåge och hon är allmänt blåslagen och uppskrapad på benet. - Jag halkade på parkeringen på jobbet säger hon, det var som en isbana! Det är svårt att mäta sin smärta med så pass synliga skador så jag fick tona ned min begäran om fulltidsservice, även om det tog emot.

Vi har gått (ja, det var nog en överdrift, släpat stämmer nog bättre) runt här hemma hela helgen och tyckt synd om oss själva, gnällt och ynkat oss. Allt har som vanligt blivit gjort här hemma fast det har låtit lite mer än vanligt. - Aj, oj, stön och pust har hörts från köket och tvättstugan när maten lagats och tvätten hängts. Man skulle kunna tycka att mamman borde visa mera hänsyn och inte låtit så mycket eftersom jag försökte vila i soffan. För det har varit mest synd om mig, jag har ju knappt kunnat gå. Jag är ju trots allt karl och det vet ju alla att när en karl har ont så är det inte att leka med.