På gränsen till elakt
Sent igår kväll ringde telefonen. Det var en upprörd mamma till en liten kille med diabetes. Hon var ensam hemma, barnen låg och sov och nu kände hon att hon bara måste få ringa och dela sin frustration med någon. Det här hade hänt:
Barnen skulle vara hos en kompis under kvällen så att mamman kunde gå på ett föräldramöte. När hon lämnade barnen hos kompisen så lämnade hon med bröd som passar såväl diabetiker som andra och bad att de skulle äta en kvällssmörgås vid sjutiden. Eftersom barnen i kompisens familj normalt inte fikar på kvällen så lämnade hon med bröd så att alla skulle kunna få en smörgås, inte bara sonen med diabetes. Allt väl, trodde mamman och åkte på mötet.
När hon ett par timmar senare hämtade sina barn hinner de inte mer än ut i bilen förrän sonen uppgivet berättar att när det var dags för kvällsmackan så dukade pappan i huset fram bullar och pepparkakor som alla barnen utom just han glufsade i sig med god aptit. Han åt snällt sin smörgås och tog inget kaffebröd, men blev föstås ledsen över att inte kunna få äta han också.
Alltså, hur är man funtad när man beter sig så? Om barnen i den familjen inte brukar äta något på kvällen - varför duka upp kaffebröd när det finns schyssta mackor istället? Vilken unge behöver pepparkakor strax innan sängdags? Tänkte pappan överhuvudtaget inte på att det fanns ett barn med i gänget som INTE fick äta bullar?
Å ena sidan blir jag lika förbannad varje gång jag hör eller upplever något sådant här. Å andra sidan blir man luttrad med tiden. Man lär sig att folk helt enkelt inte fattar och att en förvånansvärt stor andel vuxna antingen har låg IQ eller mer eller mindre saknar empatisk förmåga.
*suck*