Knäsvag
Idag så var det dags att ta ut trädgårdsmöblerna och göra rent på altanen efter jobbet. Solen sken och det var väl egentligen årets första riktiga vårdag. Barnen njöt i fulla muggar när de serverades sin middag sittandes ute i solskenet på altanen. Mamman och jag var väl inte riktigt lika lyckligt lottade, vi slängde i oss maten i köket så att det skulle finnas lite tid över till att fixa allt utomhus. När barnen var klara så ville Moira cykla. Sagt och gjort, cykeln togs fram och putsades och pumpades och sen så bar det iväg för henne. Sean stannade kvar på tomten och luftade katten (i koppel) medan mamman och jag tog tag i vårstädningen.
När vi var på baksidan tyckte jag mig höra dotterns röst så jag gick runt knuten och ner till vägen. Jag såg henne inte men jag tyckte mig höra ett barn som grät. Eftersom jag precis slängt kryckorna själv så gick det inte så fort när jag rörde mig men när jag väl hade tagit mig ner runt vägböjen och såg vad som hade hänt gick det lite fortare. Aldrig har en halt person sprungit snabbare! Dottern hade rasat på cykeln, rejält. Som tur var hade hon hjälm men armbågarna var uppskrapade och knäet såg inte riktigt ut som ett knä ska göra, det hängde köttslamsor från det och Moira skrek ut sin förtvivlan. Jag var snabbt framme och plockade upp henne och bar henne hem. På tomten såg mamman att jag kom gående med min lilla prinsessa och hon sprang oss till mötes. Efter en snabb titt av mamman så var det direkt in i bilen och det bar iväg till akuten. För att göra en lång historia kort, cirka 12 stygn (vi slutade båda att räkna vid 10) senare så fick vi åka därifrån och nu ligger vår lilla dotter utmattad och slumrar i sängen. Vi räknar med en tuff natt, när bedövningen släpper så kommer det nog att kännas rätt rejält i knäet. Tur att hon blivit så bra på att svälja tabletter, en och annan alvedon kan komma att behövas.
Den här dagen började med ett fruktat tandläkarbesök, vilket var nog så traumatiskt - kändes det just då i alla fall. En envis mjölktand fick hjälp på traven att lossna, tandläkaren la lite bedövningssalva eftersom hon absolut inte ville ha någon spruta (om hon bara vetat vad som väntade henne senare samma dag - bedövningssprutor rakt i ett öppet sår är inte att leka med men där hade hon inget val!) och vips! så hade han plockat bort den lilla tanden. Fröken skrattade lättat och spottade blod en stund. Då trodde vi att vi hade sett nog med blod för en dag, men så blev det ju inte.
Storebror uppförde sig exemplariskt genom allt detta. Tog in katten, plockade in det vi inte hann städa undan i trädgården, stängde förrådet och oroade sig för sin lillasyster när vi var på akuten. När sådant här händer ser man att de verkligen bryr sig om och tycker om varandra, och det är en värmande tanke i allt elände.
När vi var på baksidan tyckte jag mig höra dotterns röst så jag gick runt knuten och ner till vägen. Jag såg henne inte men jag tyckte mig höra ett barn som grät. Eftersom jag precis slängt kryckorna själv så gick det inte så fort när jag rörde mig men när jag väl hade tagit mig ner runt vägböjen och såg vad som hade hänt gick det lite fortare. Aldrig har en halt person sprungit snabbare! Dottern hade rasat på cykeln, rejält. Som tur var hade hon hjälm men armbågarna var uppskrapade och knäet såg inte riktigt ut som ett knä ska göra, det hängde köttslamsor från det och Moira skrek ut sin förtvivlan. Jag var snabbt framme och plockade upp henne och bar henne hem. På tomten såg mamman att jag kom gående med min lilla prinsessa och hon sprang oss till mötes. Efter en snabb titt av mamman så var det direkt in i bilen och det bar iväg till akuten. För att göra en lång historia kort, cirka 12 stygn (vi slutade båda att räkna vid 10) senare så fick vi åka därifrån och nu ligger vår lilla dotter utmattad och slumrar i sängen. Vi räknar med en tuff natt, när bedövningen släpper så kommer det nog att kännas rätt rejält i knäet. Tur att hon blivit så bra på att svälja tabletter, en och annan alvedon kan komma att behövas.
Den här dagen började med ett fruktat tandläkarbesök, vilket var nog så traumatiskt - kändes det just då i alla fall. En envis mjölktand fick hjälp på traven att lossna, tandläkaren la lite bedövningssalva eftersom hon absolut inte ville ha någon spruta (om hon bara vetat vad som väntade henne senare samma dag - bedövningssprutor rakt i ett öppet sår är inte att leka med men där hade hon inget val!) och vips! så hade han plockat bort den lilla tanden. Fröken skrattade lättat och spottade blod en stund. Då trodde vi att vi hade sett nog med blod för en dag, men så blev det ju inte.
Storebror uppförde sig exemplariskt genom allt detta. Tog in katten, plockade in det vi inte hann städa undan i trädgården, stängde förrådet och oroade sig för sin lillasyster när vi var på akuten. När sådant här händer ser man att de verkligen bryr sig om och tycker om varandra, och det är en värmande tanke i allt elände.
Kommentarer:
Postat av: Bloggblad
Vilket eländes elände! Eller: vi ska alla den vägen cykla... för det är ju så att vissa grejer måste man lära sig den hårda vägen.
Och ibland måste det till hårda mackor för att få bort tänderna... men i min ålder är det inte lika charmigt när tänderna följer med knäckemackan...:)
Postat av: Ulrika på den här bloggen
Ja, inte lär hon tävla på cykeln någon mer gång i alla fall, den saken är ju klar! I morgon ska stygnen bort och det känns skönt. Men jag bävar lite tills första cykelturen efter olyckan, förhoppningsvis har den inte satt fler spår hos flickebarnet än på knäet.
Trackback