MacGregor - att leva med diabetes - Törs inte tänka tanken

Ibland kommer jag snubblande nära att tänka "Det förbjudna". Att tänka hur livet egentligen skulle ha varit, om om inte fanns, om inte Moira hade fått diabetes. Till och med när jag skriver det här så kan jag inte tillåta mig att tänka hela tanken, låta meningen löpa från början till slut. Jag törs knappt föreställa mig hela nätters sömn, inga sprutor, inga stick i fingret - ingen konstant oro.

Det är lite som när jag var liten och tänkte på hur stort universum är. När jag väl började ge mig av i tanken, ut i atmosfären, bilden av vår blåa planet sedd från rymden, och sedan bortom månen, ut från solsystemet, galaxen - vad kommer sedan? Var tar universum slut? Jag tordes inte riktigt tänka tanken helt och hållet, en känsla av att förlora greppet och bli knäpp hindrade mig.

Precis samma känsla har jag när det gäller Moiras diabetes. Jag är helt enkelt rädd att bli komplett tokig om jag funderar över vad som egentligen skulle ha varit. Bäst att jag låter bli.