Tunga dagar
Ungar kan vara nog så starka och duktiga och kanske är sjuka barn alldeles särskilt duktiga på att acceptera det nya och finna sig i de mest märkliga behandlingar. När det gäller diabetes får barnen en ofrivillig följeslagare som envist stannar vid deras sida dag ut och dag in, vare sig det är skoldag, friluftsdag eller sovmorgon. Diabetesen finns alltid där, det går inte att ta semester från den en dag om man känner för det eller be den dra dit pepparn växer när den bara trilskas.
Men det går i vågor. Ibland går det bra, speciellt när diabeteslägret hägrar i horisonten, då känns det som en gåva (hm, det var väl kanske att ta i men ändå) och då kommer kommentarer som "Tänk om jag INTE haft diabetes - då hade vi ju inte fått åka på läger!". Vissa dagar flyter allt bara på, injektionerna gör inte ont en enda gång och värdena ligger fint (vilket ju också är en definitionsfråga). Härligt!
Men så kommer dagarna när det är tungt. Riktigt tungt. Som igår, när Moira bröt ihop efter att återigen få försvara sin plats i lunchkön med en förklaring om att hon var låg och behövde äta på en gång. Med stöd från läraren, givetvis, men jobbigt ändå. Då ringer hon till mamman (på väg in på ett möte förstås) och gråter. Det tar hårt på ett föräldrahjärta att höra mellan snyftningarna "Jag är så himla trött på diabetesen! Jag orkar inte mer! Jag vet inte vad jag ska göra!".
Det finns ju inte mycket annat man kan göra än att åka dit, krama och trösta. (Pappan var i närheten av skolan och fick göra en utryckning). Inga ord hjälper liksom i de lägena, vad kan man rimligen säga som kan göra att smärtan försvinner? Kramar och förståelse verkar vara det som gör mest nytta. Och det gjorde de definitivt den här gången. Redan på eftermiddagen var det skratt och glada lekar igen.
Men det går i vågor. Ibland går det bra, speciellt när diabeteslägret hägrar i horisonten, då känns det som en gåva (hm, det var väl kanske att ta i men ändå) och då kommer kommentarer som "Tänk om jag INTE haft diabetes - då hade vi ju inte fått åka på läger!". Vissa dagar flyter allt bara på, injektionerna gör inte ont en enda gång och värdena ligger fint (vilket ju också är en definitionsfråga). Härligt!
Men så kommer dagarna när det är tungt. Riktigt tungt. Som igår, när Moira bröt ihop efter att återigen få försvara sin plats i lunchkön med en förklaring om att hon var låg och behövde äta på en gång. Med stöd från läraren, givetvis, men jobbigt ändå. Då ringer hon till mamman (på väg in på ett möte förstås) och gråter. Det tar hårt på ett föräldrahjärta att höra mellan snyftningarna "Jag är så himla trött på diabetesen! Jag orkar inte mer! Jag vet inte vad jag ska göra!".
Det finns ju inte mycket annat man kan göra än att åka dit, krama och trösta. (Pappan var i närheten av skolan och fick göra en utryckning). Inga ord hjälper liksom i de lägena, vad kan man rimligen säga som kan göra att smärtan försvinner? Kramar och förståelse verkar vara det som gör mest nytta. Och det gjorde de definitivt den här gången. Redan på eftermiddagen var det skratt och glada lekar igen.
Kommentarer:
Trackback