Allt är ju bra! Eller?
En ständig följetong på våran blogg är Moiras skola. Inte nog med att vi drabbas av en stor sorg i familjen i och med att ett av våra barn fått en minst sagt besvärlig och obotlig sjukdom - vi måste dessutom bråka med skolan för att få förståelse för den extra omsorg som Moira behöver. I den nya klassen har det visat sig att den nya personalen är minst sagt tillmötesgående och vill på alla sätt göra så att det fungerar för Moira i skolan. Vi är riktigt nöjda, och det verkar bara bli bättre för varje dag. De lär sig allteftersom de stöter på verkliga problem och situationer som det är svårt att förutse för oss föräldrar. Som när Moira irrade sig ut på skolgården när hon var låg och lite "lost" - genast infördes en regel om att ingen lämnar klassrummet utan att räcka upp handen och fråga. Tjusig lösning utan att peka ut Moira, tycker vi.
Nej, vårt problem är inte personalen. Rektorerna däremot, eller rektor ska jag väl säga nu eftersom de delat upp klasserna sinsemellan och vi numer alltså är tilldelade den ena av rektorerna, har väl inte riktigt samma uppfattning som vi angående barn med handikapp i skolan.
Låt mig berätta en liten historia. I torsdags förra veckan rapporterade Moira att de gått iväg ganska långt från skolan på gymnastiklektionen. Endast en lärare och, såvitt Moira hade uppfattat, utan telefon eller särskild utrustning för Moira. Vid skolans slut frågade pappan en i personalen om de hade tänkt på Moira och vad de skulle göra om hon blev riktigt låg så långt från skolan, men blev hänvisad till rektor eftersom det verkade vara en fråga om resurser.
Rektor gick inte att få tag på i fredags, och i går efter lunch var det dags för utegymnastik igen. Alltså försökte jag få kontakt med rektor på morgonen för att ställa samma fråga, men hon fanns inte tillgänglig. Inte heller gymnastikläraren kunde nås. Lämnade meddelanden och hoppades hinna prata med någon innan lektionen.
Telefonen ringde när jag satt på jobbet, och det var skolsköterskan som ringde på uppdrag av rektor som tyvärr inte kunde ringa upp mig. Så bra, tänkte jag, och förklarade läget för syster. Bad henne tala om för gymnastikläraren att han borde ta med sig en mobil och helst också en smörgås åt Moira om de skulle iväg långt igen. Han fick gärna ringa mig om han ville prata om vad som behövd göras.
Men, se, här tog diskussionen en helt annan vändning än vad jag hade förutsett. Syster ville inte alls diskutera mitt gympaproblem, hon skulle prata med läraren om hon fick tid att leta rätt på honom. Istället ägnade hon 20 minuter åt att tala om för mig att personalen mår så dåligt av stressen att ta hand om Moira, att vi ställer orimliga krav på skolan, att de inte kan ha koll på Moira precis hela tiden och att vi måste släppa kontrollen lite och låta Moira ta ansvar för sin egen diabetes. Hon sa också att vi verkar vara jätteoroliga för att lämna Moira på skolan och hon ville att vi, rektor och vår läkare och diabetessköterska borde träffas för att se till att vi var inne på "samma linje". Hade jag förresten någon jag kunde prata med? Kurator på lasarettet? Det är tydligen jätteviktigt att man gör det när man drabbats av en kris som våran. (Hon har ju dessutom en mamma med insulinberoende diabetes, så hon vet minsann vad det handlar om).
Vad säger man? Jag blev alldeles kall och, som den mes jag är (kallas diplomati i finare kretsar) försökte jag försvara mig på varje punkt, undrade vad det egentligen var som vi var på olika linjer om? Mådde personalen verkligen så dåligt utan att vi fått en endaste liten indikation om det när vi träffats varje dag? Och vad då - var vi rädda? Vi är ju tryggare än vi någonsin varit på skolan, jag fattade ingenting! Och vem är hon att uppmana mig att söka psykologhjälp? Det var ju inte ens jag som sökte upp henne, det var hon som ringde mig och syftet med samtalet var mycket handgripligt, praktiskt och enkelt!
Nej, vårt problem är inte personalen. Rektorerna däremot, eller rektor ska jag väl säga nu eftersom de delat upp klasserna sinsemellan och vi numer alltså är tilldelade den ena av rektorerna, har väl inte riktigt samma uppfattning som vi angående barn med handikapp i skolan.
Låt mig berätta en liten historia. I torsdags förra veckan rapporterade Moira att de gått iväg ganska långt från skolan på gymnastiklektionen. Endast en lärare och, såvitt Moira hade uppfattat, utan telefon eller särskild utrustning för Moira. Vid skolans slut frågade pappan en i personalen om de hade tänkt på Moira och vad de skulle göra om hon blev riktigt låg så långt från skolan, men blev hänvisad till rektor eftersom det verkade vara en fråga om resurser.
Rektor gick inte att få tag på i fredags, och i går efter lunch var det dags för utegymnastik igen. Alltså försökte jag få kontakt med rektor på morgonen för att ställa samma fråga, men hon fanns inte tillgänglig. Inte heller gymnastikläraren kunde nås. Lämnade meddelanden och hoppades hinna prata med någon innan lektionen.
Telefonen ringde när jag satt på jobbet, och det var skolsköterskan som ringde på uppdrag av rektor som tyvärr inte kunde ringa upp mig. Så bra, tänkte jag, och förklarade läget för syster. Bad henne tala om för gymnastikläraren att han borde ta med sig en mobil och helst också en smörgås åt Moira om de skulle iväg långt igen. Han fick gärna ringa mig om han ville prata om vad som behövd göras.
Men, se, här tog diskussionen en helt annan vändning än vad jag hade förutsett. Syster ville inte alls diskutera mitt gympaproblem, hon skulle prata med läraren om hon fick tid att leta rätt på honom. Istället ägnade hon 20 minuter åt att tala om för mig att personalen mår så dåligt av stressen att ta hand om Moira, att vi ställer orimliga krav på skolan, att de inte kan ha koll på Moira precis hela tiden och att vi måste släppa kontrollen lite och låta Moira ta ansvar för sin egen diabetes. Hon sa också att vi verkar vara jätteoroliga för att lämna Moira på skolan och hon ville att vi, rektor och vår läkare och diabetessköterska borde träffas för att se till att vi var inne på "samma linje". Hade jag förresten någon jag kunde prata med? Kurator på lasarettet? Det är tydligen jätteviktigt att man gör det när man drabbats av en kris som våran. (Hon har ju dessutom en mamma med insulinberoende diabetes, så hon vet minsann vad det handlar om).
Vad säger man? Jag blev alldeles kall och, som den mes jag är (kallas diplomati i finare kretsar) försökte jag försvara mig på varje punkt, undrade vad det egentligen var som vi var på olika linjer om? Mådde personalen verkligen så dåligt utan att vi fått en endaste liten indikation om det när vi träffats varje dag? Och vad då - var vi rädda? Vi är ju tryggare än vi någonsin varit på skolan, jag fattade ingenting! Och vem är hon att uppmana mig att söka psykologhjälp? Det var ju inte ens jag som sökte upp henne, det var hon som ringde mig och syftet med samtalet var mycket handgripligt, praktiskt och enkelt!
Hon blev glatt överraskad när jag förklarade att vi är nöjda, och att enda gången jag behöver ha lasarettet med på ett möte är om vi ska träffa rektor, för där ligger jag i lä i argumentationen om pedagogiska principer och så vidare.
"Så ni är nöjda alltså?" undrade hon tveksamt.
"JA!" snudd på skrek jag i telefon.
"Jamen det är ju jättebra!" sa hon förvånat.
"Så vad är det egentligen du vill? Vad är problemet?" frågade jag, kanske lite irriterat.
Där fick jag ytterligare en svada om resursfrågor ("Det kan ju finnas andra barn i klassen med diverse problem, men vi kan ju inte sätta en assistent på varje barn.") men jag kan ju bara tala för mitt barn, inte ställa krav för andras barn, det får de göra själva. Det är ju inte så att Moira behöver lite extra stöd i undervisningen - om de inte har koll på henne så kan det, om det vill sig riktigt illa, innebära livsfara för henne att vistas i skolan. Och så vidare, jag orkar inte ta med allt som hon drog upp.
Mycket blev sagt från hennes sida, och jag försökte försvara och förklara så gott jag kunde. Hon var inte otrevlig, men samtalet var mycket obehagligt och jag kände att hon klev innanför gränsen och lade sig i saker som hon inte har med att göra. En obehaglig känsla kröp fram, att hon med det här samtalet gick rektorns fula ärenden och inget annat.
Vi har dessutom fått bekräftat från personalen att de inte alls tycker att det är jobbigt med Moira i klassen, eller att vi ställer orimliga krav - tvärtom tycker de att det fungerar väldigt bra. Snälle pappan har lovat ta ett snack med fru rektor och en gång för alla reda ut vilket skolans ansvar är när det gäller barn med diabetes. Så slipper vi bli uppmanade att söka professionell hjälp hos lasarettets kuratorer, och så slipper de ha synpunkter på hur vi ska hantera vår dotters diabetes.
Kommentarer:
Trackback