Skiftarbete

Inatt har jag sovit och jag har sovit gott, det hör till ovanligheterna. Det är första gången på evigheter som jag kan känna att jag är någorlunda pigg. Vi har i en månads tid varit utvisade från vårt hus på grund av renovering och den månaden har spenderats i svärmor och svärfars hus. De har i sin tur spenderat en månad utomlands så trångt har det inte varit. Sömnproblemen har varit de gamla vanliga - varje natt har vi varit uppe och kontrollerat dotterns värden flera gånger och varje natt har vi fått putta på med mer insulin. Det har tärt en del på oss, såpass mycket att vi utarbetade en plan för att vila upp oss.

Vår geniala plan var att vi istället för att ta varannat nattvak skulle var och en ta flera nätter i rad så att den andra personen fick sova ut ostört ett flertal nätter. Frun tog det första passet med tre nätter på raken. Det låter mycket, men eftersom hon skulle åka iväg och hälsa på sina föräldrar i fem dagar så skulle hon få chansen att vila upp sig och sova ordentligt. Själv kände jag efter de tre nätterna att jag nästan började bli människa igen men det försvann ungefär lika snabbt som fruns flygplan flög till Frankrike. Efter fyra sömnlösa nätter och fem långa dagar med jobb, skola och alla vardagliga bestyr i en främmande tillvaro så balanserade jag på gränsen till vansinne. Det enda som höll mig uppe och igång var tanken på att frun skulle komma hem, utvilad och pigg, och jag skulle få chansen att dra mig undan från blodsockerkontroller, insulininjektioner och nattmackor för ett flertal nätter.

Vår briljanta plan gick i stöpet. Sista dagen frun var borta var jag också borta, mentalt. Jag gick som en zombie genom huset och utförde i och för sig allting som skulle utföras men jag har inget direkt minne av det jag gjorde. Kanske inte så bra när man skall hålla reda på en liten flicka med diabetes. Halv elva på kvällen skulle fruns tåg rulla in på station så sovandes körde jag ner till station för att hämta henne. När tåget tuffade in började jag att vakna till, ett litet leende spred sig på läpparna och jag såg mig själv sovandes i åtminstone två-tre nätter i rad. Ut på perrongen klev min räddare i nöden och vi gick mot varandra precis som i en gammal svartvit film från Hollywood. Skillnaden var väl att jag inte såg lika pigg ut som Clark Gable brukade göra men min fru däremot, hon skulle kvittra mer än Katherine Hepburn i sina glans dagar. När jag kom närmare så såg jag till min förskräckelse att det inte var en skuttandes och kvittrandes Hepburn som kom. Det var en något trött och glåmig, om än leendes, fru som närmade sig på perrongen. Efter tre nätter med dottern hade frun också sett fram emot att få vila upp sig men kyrkklockor och kraftiga snarkningar från omvärlden hade hållit henne sömnlös i fyra nätter till. Hon var om möjligt ännu tröttare när hon kom hem än när hon åkte. Mina påsar under ögonen som faktiskt stramat upp sig för en sekund föll nu brutalt ner på marken och jag fick släpa dem tillbaka till bilen. Diskussioner över vem som var tröttast och vem som var i mest behov av sömn fördes och det hela slutade med att vi gick direkt tillbaka till vårt varannan-natt system.

Nu är jag åtminstone halvt utvilad, eller kanske snarare sagt halvt uttröttad och det fungerar. Den natt man får sova tar man tillvara på så att man orkar med den nästkommande. Det får räcka för tillfället.

Kommentarer:
Postat av: Nettan

Åh vad jag hoppas att ni har fått sova ut nu under de senaste dagarna!
Ha en trevlig helg!

Nettan


Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits