MacGregor - att leva med diabetes

Ibland känns livet så där kasst i största allmänhet. Föräldrar till barn med diabetes har många saker gemensamt, konstant trötthet är en av dem. Varierande grad av depression är en annan. Ibland drabbas man av den stora insikten och hopplösheten att det här inte är något övergående, utan kommer att följa  familjen livet ut.

Moira är nio år, och ibland suckar jag (mamman) inombords och tänker trött att vi har åtminstone 10 år kvar av nattvak och ständigt pyssel. Just den tanken, att det trots allt finns en ände på eländet, släpper lös ett litet *jippi!* inom mig, ända tills jag stel av fasa inser att när hon flyttar hemifrån så tar hon även mig sig min möjlighet att påverka och hjälpa. Ska jag ringa varje morgon för att väcka henne och påminna om Levemir? Så kan man ju inte hålla på, och jag misstänker att jag inte behöver vänta 10 år på att få se mitt inflytande över hennes liv och diabetes krympa sakta med säkert. Det är ju så det ska vara, men det är lite läskigt.

Men nu tror jag att det är dags att jag rycker upp mig. Som en klok människa sa så sent som igår: "Du måste ta hand om dig själv och ha lite kul, för när du ligger där utslagen och utbränd - vad gör du för nytta för familjen då?". Så sant, så sant. Fler positiva tankar, tack! Så ikväll tror jag faktiskt att det blir lite spa för hela familjen med bastubad, badkarsbad och kanske till och med fotbad. Tända ljus och mysigt kvällsfika är självskrivet. Moira har lånat en bok om kaniner på bibblan, det får bli en stunds högläsning när vi är rena och fina.

Förslag på andra uppiggande och energigivande aktiviteter mottages tacksamt - allt som kan hjälpa mig att rycka upp mig en smula!