Snart kommer de hem!

Nu har jag, mamman, varit utan min familj sedan i fredags. De drog på en minisemester till Finland - de delar allihop ett intresse för wrestling (amerikansk låtsasbrottning) och nu var det dags för den årliga turnéns stop i Helsingfors. Kvar i Falun blev jag. Och katten.

Det har varit otroligt skönt att bara få rå sig själv i några dagar. Jag har bara njutit och gjort saker som jag själv velat, i den takt jag känt för och framför allt fått göra färdigt saker i fred. De har ringt ett par gånger under resans gång och både pappan och barnen har kvittrat i luren och låtit fullkomligt nöjda med tillvaron. Moiras värden har varit riktigt bra, så jag har helt kunnat släppa oron för henne och tvångstankarna som följer med att veta att ens unge med diabetes befinner sig någonstans mitt på Östersjön, långt ifrån all akutsjukvård. De verkar ha fixat det bra på egen hand.

De kommer hem till Falun idag, och då förväntar sig nog pappan att jag ska vara utvilad och pigg, redo att sova flera nätter i sträck med Moira. Men trots att helgen varit superskön så har jag inte sovit så där värst bra. Jag har sympativaknat klockan 03.00 varje natt, det händer liksom med automatik nuförtiden, då har jag skickat en tanke till familjen och pappan som säkert också var (yr)vaken ungefär samtidigt. Sedan har katten krafsat på dörren vid fyratiden varje natt, hon måste känna på sig att allt inte är som vanligt och har purrandes velat krypa ner i slafen med den enda kvarvarande familjemedlemmen. Vid sextiden har jag larvat upp i köket, njutit av att sätta fötterna på det ljumma klinkersgolvet och sedan har dagarna varit i full gång. Förutom i morse, när jag faktiskt gick upp klockan 04.00 eftersom katten tyckte det verkade vara en bra tid att börja dagens bus på och levde om så att det var omöjligt att somna om. Men inatt tar jag med glädje nattvakten med Moira, jag ska ligga nära och snusa på min lilla älskling.

Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits