Katten är död
Vi har sorg i familjen. Katten är död. Visserligen var han lite knäpp redan från början, men vi älskade honom ändå. Grå och vit och alldeles väldigt söt.
Inte fullt så söt var han dock vid de otaliga kamikaze-attackerna, som bara blev fler och fler ju äldre kissen blev. Framförallt verkade Moira vara hans måltavla, kanske för att hon är minst i familjen och mest skuttar och hoppar fram - månne tro en jaktsignal för en liten tiger? Men även vi andra fick känna på hur det är att ha hål i hälsenorna. Sofforna i vardagsrummet har en kappa längst ner - perfekt för en kisse att gömma sig bakom bara för att kunna sätta både klor och tänder i första bästa rörliga måltavla.
Kastrering skulle kunna lugna ner en tossig kisse. Men inte våran skulle det visa sig. Han var skygg redan från start (familjen han kom från sa senare att han var den enda av 10 kattungar som inte kom fram och hälsade frivilligt, utan höll sig alltid i bakgrunden) och lät oss bara klia och mysa lite sådär på nåder ibland om han hade lust just den dagen. Vi blev alla saliga om han någon gång ibland ville vila I soffan istället för UNDER. Jo, förresten, han brukade hoppa upp i soffan när han var säker på att vi alla gått och lagt oss för kvällen. Vi kunde se honom sträcka ut sig där i månskenet när vi var upp och drack vatten eller kollade Moiras blodsocker på natten.
Osäker kisse som inte skulle må bra av omplacering, det skulle enligt veterinären bara göra honom mer osäker. Så efter en lång tids funderingar och försök av alla upptänkbara metoder för att få katten att känna sig lite mer trygg och lugna ner sig så beslutade vi tillsammans med veterinären att det bästa för katten var att få somna in.
Så på skärtorsdagen fick pappan årets värsta uppdrag: ta med katten på den sista färden. Han var den som uppskattade katten minst, men han var ordentligt skakad efter den upplevelsen. Tack och lov att mamman slapp vara med! Glad påsk till hela familjen …
När värsta sorgen lagt sig ska vi titta efter en ny kattunge. Det är så väldigt tomt hemma nu, trots att han som sagt inte var sällskaplig alls. Men han var ändå där. Vi saknar honom och barnen vill förstås inte ha en ny katt, utan vill ha Sam tillbaka. Men det går ju inte. Förhoppningsvis kommer det att bli så spännande med den nya kattungen att de kommer över sorgen och kan glädjas åt en ny kompis som är frisk istället. Någon som känner till kattungar för leverans i mitten av juni, i Falu-trakten?
Inte fullt så söt var han dock vid de otaliga kamikaze-attackerna, som bara blev fler och fler ju äldre kissen blev. Framförallt verkade Moira vara hans måltavla, kanske för att hon är minst i familjen och mest skuttar och hoppar fram - månne tro en jaktsignal för en liten tiger? Men även vi andra fick känna på hur det är att ha hål i hälsenorna. Sofforna i vardagsrummet har en kappa längst ner - perfekt för en kisse att gömma sig bakom bara för att kunna sätta både klor och tänder i första bästa rörliga måltavla.
Kastrering skulle kunna lugna ner en tossig kisse. Men inte våran skulle det visa sig. Han var skygg redan från start (familjen han kom från sa senare att han var den enda av 10 kattungar som inte kom fram och hälsade frivilligt, utan höll sig alltid i bakgrunden) och lät oss bara klia och mysa lite sådär på nåder ibland om han hade lust just den dagen. Vi blev alla saliga om han någon gång ibland ville vila I soffan istället för UNDER. Jo, förresten, han brukade hoppa upp i soffan när han var säker på att vi alla gått och lagt oss för kvällen. Vi kunde se honom sträcka ut sig där i månskenet när vi var upp och drack vatten eller kollade Moiras blodsocker på natten.
Osäker kisse som inte skulle må bra av omplacering, det skulle enligt veterinären bara göra honom mer osäker. Så efter en lång tids funderingar och försök av alla upptänkbara metoder för att få katten att känna sig lite mer trygg och lugna ner sig så beslutade vi tillsammans med veterinären att det bästa för katten var att få somna in.
Så på skärtorsdagen fick pappan årets värsta uppdrag: ta med katten på den sista färden. Han var den som uppskattade katten minst, men han var ordentligt skakad efter den upplevelsen. Tack och lov att mamman slapp vara med! Glad påsk till hela familjen …
När värsta sorgen lagt sig ska vi titta efter en ny kattunge. Det är så väldigt tomt hemma nu, trots att han som sagt inte var sällskaplig alls. Men han var ändå där. Vi saknar honom och barnen vill förstås inte ha en ny katt, utan vill ha Sam tillbaka. Men det går ju inte. Förhoppningsvis kommer det att bli så spännande med den nya kattungen att de kommer över sorgen och kan glädjas åt en ny kompis som är frisk istället. Någon som känner till kattungar för leverans i mitten av juni, i Falu-trakten?
Kommentarer:
Trackback