Vi blir kvar här i två veckor, Moira har diabetes
- Vi blir kvar här i två veckor, Moira har diabetes. Så sa Moiras pappa när han ringde hem från akuten för exakt ett år sedan. Jag och storebror Sean åkte upp till avdelning 34, rum 8, tidigt nästa morgon. Sean valde att inte gå på sin skolavslutning, han ville vara med sin syster istället. Moira kräktes hela tiden och såg fruktansvärt sjuk ut med slangar i båda armarna. Näringsdropp i den ena och insulin i den andra. Mitt barn.
De följande veckorna levde vi som i ett töcken. Nu fattar jag inte att vi kunde ta in så mycket information och vara så duktiga som vi var med att lära oss ta sprutor och allt annat som var helt nytt för oss. Det blev inte särskilt mycket sömn heller, med alla nattliga mätningar och känningar. Utbildning stod på schemat varje dag, och vi bara accepterade detta nya tillstånd och lärde oss så mycket vi kunde. Vid ett tillfälle nämnde läkaren att ett par andra föräldrar hade sagt att efter ett år så är man rätt inne i det, då har man lärt sig hantera diabetesen ganska bra. Ett år! Det kändes som en evighet, vi ville ha kontroll nu meddetsamma, vi ville ju göra det som var bäst för vårat barn från och med nu, inte om ett år!
Visst har det varit tungt, och visst har vi känt oss förtvivlade och som kompletta idioter ibland när inget blivit som vi trott eller förväntat oss. Men jag kan se nu att de föräldrarna hade rätt. Det är först nu, efter ett år, som vi "känner" Moiras diabetes. Det är först nu som vi har lärt oss att acceptera hur oberäknerlig den kan vara. Fullärda blir vi nog aldrig, men den tvekan och osäkerhet som fanns i början har vi kommit över. Vi gör så gott vi kan och det är gott nog.