De kallar det individuell prövning

Igår blev vi uppringda av vår handläggare på Försäkringskassan, angående vår vårdbidragsansökan. Vi har haft tur, för våra kontakter med Försäkringskassan går smidigt, vår handläggare är trevlig och förstående och gör alldeles säkert sitt jobb på allra bästa sätt. Men vad hjälper väl det, när vi har ett system där ett gäng icke medicinskt kunniga politiker ska göra en bedömning om hur stort vårdbidrag vår dotter ska ha?

 

De hävdar att det görs en individuell prövning, men vi har hittills inte hört om några föräldrar till barn med diabetes som inte fått 1/2 vårdbidrag första året och tills de fyllt 7, sedan 1/4 vårdbidrag tills de fyller 16 (om det inte finns fler diagnoser, gluten tex). Anledningen till att vårdbidraget är högre första året uppges vara att det tar tid i början att lära sig om diabetes, och att man lägger ner extra mycket tid på att få barnet att själv acceptera och hantera sin sjukdom. Så efter ett år har man liksom vant sig och sjukdomen är under kontroll då, eller?

 

Härmed, kära nämndemän, är ni officiellt inbjudna att dela en eller ett par dagar i ett barn med diabetes liv. Tillsammans kan vi oroa oss över låga blodsocker, diskutera insulindos när Moira ringer före lunchen och trösta henne när hon är sugen på en kaka men inte kan få eftersom hon ligger lite högt. På småtimmarna kan vi förtroligt diskutera om huruvida Moira är på väg ur remission eller inte, vi är ju ändå uppe för att kolla Moiras blodsocker och kanske bre en macka eller ge ett par enheter insulin. Då kanske ni skulle förstå att diabetes är en sjukdom som kräver konstant behandling. Dygnet runt, varje dag. Ingen dag är den andra lik, och det ska tas beslut på beslut som kan få förödande konsekvenser om man inte är skärpt och noggrann.

 

Det är ett hån mot oss föräldrar att hävda att det görs en individuell prövning. Det är slöseri med vår tid och energi att hävda att det krävs en minutiös sammanställning om våra livs varendaste sekund för att nämnden ska fatta sitt beslut, när de ändå använder sig av "praxis". Att det kommer in några ansökningar överhuvudtaget är ett under, men mellan alla provtagningar, mitt i all stress, oro och sömnlöshet, så inser vi att det är viktigt för våra barn och vi trollar fram (för så måste det gå till, hur skulle vi annars hinna?) den tid som behövs för att kartlägga våra liv och skriva ansökan.

 

Heja alla föräldra till barn med diabetes! Stå på er och överklaga om det behövs! Så länge våra barn har rätten till individuell prövning så måste vi slåss för att de också ska få det. Ju fler av oss som hävdar den rätten, ju lättare får de som kommer efter oss. Vi hoppas att den orken finns när vi får vårt beslut, men det lär ju dröja, det är sex månaders väntetid (innan nämnden lyckas fatta ett beslut som de i praktiken redan fattat).


Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits