Är oron befogad?
Efter ett par hektiska dagar med bad, golf, lek och annat så bestämde vi oss för att ta det lite lugnt idag. Moira var trött och ville vila. Som förälder till ett friskt barn så mottar man nog sådana besked med glädje, speciellt med tanke på om man själv är lite trött och sliten. Men som förälder till ett barn med diabetes så blir man istället orolig. Det hör till ovanligheterna att Moira inte vill åka och bada.
- Hur mår du lilla gumman? Är du skakig? Är allt bra? Är det något som är fel? och tusen frågor till. Men inget var fel, - Jag är bara lite trött och vill vila, sa hon.
- Då är det bäst att vi kollar dig, replikerade jag.
Så när mitt eget barn är trött och vill gosa kvar i sängen då sticker jag hål på hennes finger och trycker ut lite blod! Diabetes är allt en konstig sjukdom. Moiras värde var perfekt, vare sig för högt eller för lågt. Hon fick ligga kvar och sova. Sonen åkte iväg och spelade golf med morfar så det var lugnt i hushållet. Jag kände att det var en bra tid för mig själv att vila lite så jag gick också och lade mig i sängen. Trött var jag men inte kunde jag sova för det. Tankarna sätter igång direkt. Tänk om hon hade ett bra värde precis när jag kontrollerade men var på väg ner i expressfart? Bäst att fråga. Jag puttade på henne, - Mår du bra, är allt OK?
- Jaaaa, jag är bara trött, låt mig vila, svarade hon surt.
OK, tänkte jag, jag låter henne vila och så försöker jag vila själv. Fast det går förstås inte. Oron fanns kvar hela tiden. Jag puttade till henne ibland bara för att få en reaktion, vilket jag fick. Sur som en citron varje gång. Tänk om hon är hög nu och behöver insulin, hon kanske var på väg att stiga i expressfart när jag kontrollerade henne? Hon brukar vara sur och tvär när hon är hög. Så där höll jag på, tankarna snurrade än hit och än dit men till slut beslöt jag mig för att resa mig upp och låta henne vila ifred.
Sonen kom hem efter cirka två timmar och då väckte jag Moira. - Nu måste du kliva upp gumman, det är dags för mellis.
Efter att ha kontollerat värdet igen kunde jag bara konstatera att hon låg perfekt. All denna oro i onödan men hur skulle jag kunna veta? För mig är detta ändå en vanlig dag, oron finns konstant, befogad eller obefogad. Sjukdomen finns där hela tiden och man vet inte hur den skall uppföra sig från gång till gång. Jag har träffat en del vuxna som inte förstår sig på min oro. - Jamen det är väl bara ge henne insulin eller något sött om hon behöver det? säger de förvånat.
- Visst är det så man gör, men man måste alltid vara på sin vakt för blodsockersvängningarna kan vara ganska snabba, brukar jag svara.
- Ja, men ni lär er ju det där med tiden, sägs det då många gånger.
Folk tror ibland att det här är en sjukdom som många andra. Ta en tablett om dagen så är det bra! Jag önskar att det vore så lätt men det är inte. Den ena dagen är inte den andra lik. Doseringen av insulinet ändras efter matintag, motion, väder, sinnestillstånd och så vidare. Man är aldrig säker utan ibland känns det som om jag spelar rysk roulette med min dotters liv.
Jag oroar mig konstant över hennes tillstånd och över mina beslut. Är det rätt eller fel? Svårt att svara på, men för min del så kommer oron automatiskt. Jag älskar min dotter och hennes välbefinnande nu och i framtiden är oerhört viktigt. Skulle jag inte oroa mig skulle jag inte ta sjukdomen på allvar, känns det som. Alla som har barn oroar sig i tid och otid. Det speciella med diabetes att man även oroar sig över så kallade normala beteenden.