Pump eller inte?
Efter månader av höga nattvärden, med tröttare och tröttare föräldrar som följd, har vi försiktigt uppmuntrat Moira till att skaffa en insulinpump. Det skulle enligt läkaren kunna ha en positiv effekt på hennes blodsockerkurva. Eftersom Moira inte själv lider särdeles av nattkontrollerna så är det väl mest vi föräldrar som dreglande fantiserat över denna mirakelapparat. För Moira själv skulle väl fördelen mest vara att slippa alla dessa stick i magen och låren varje dag, med pump är det byte av nål var tredje dag som gäller.
Vid senaste beöket hos diabetessköterskan fick Moira chansen att känna, klämma och trycka på en liten fin, lila pump. Hon ställde en del frågor också, som hur man beter sig på natten, lägger man pumpen bredvid sängen då? Allt var gott och väl så långt, men sedan visade sköterskan infusionssetet, den lilla nålen och knappen som man sticker in i magen och fäster slangen i. Den såg stor ut tyckte Moira, och för att pedagogiskt visa hur enkelt det är att sätta dit setet så föreslog sköterskan att mamman skulle vara försökskanin. "Gulp" tänkte jag men sa "Visst! Självklart! Tryck dit den bara!" Det enda jag kunde tänka på var att stålsätta mig och inte skrika eller svimma, hur ont det än skulle göra. Hon tryckte på en mojäng och vips! så satt nålen inne. Det kändes inte ett dugg! Inte ett endaste dugg! Jag var uppriktigt förvånad och skrattade lättat. "Det var ju ingenting!" log jag åt den tveksamma dottern. "Nu är det din tur".
Men nu hade Moira ångrat sig. Hon tyckte inte alls att pump verkade vara en bra idé längre. Hon tyckte att det såg rätt brutalt ut att sätta dit infusionssetet. Efter mycket lock, pock och övertalning (Var går gränsen egentligen? När är det dags att sluta övertala och låta saken bero till en annan gång?) gick hon med på att sköterskan skulle få göra ett försök. Och naturligtvis träffade hon en blodåder och det gjorde kanonont. Gråt och tandagnisslan, efter en liten stund gjorde det så ont att vi fick lov att ta bort setet. Hennes inställning till pump hade knappast förbättrats.
Men jag hade det lilla setet och slangen kvar hela dagen. Varje gång jag böjde mig kände jag att något satt fast, även om det inte gjorde direkt ont. Varje gång jag knäppte upp jeansen för att gå på toa så såg jag setet i spegeln och kände mig genast rätt sjuk. Ambitionen var att jag skulle ha setet kvar över natten också, för att se hur det skulle gå, men senare på kvällen fick doktor Moira ta bort det - jag ville inte ha det kvar längre. Min förståelse och respekt för Morias eventuella beslut att INTE skaffa pump är större efter den lilla erfarenheten. Visst, vi föräldrar skulle jubla om vi skulle få sova på nätterna igen, men om Moira inte vill ha pump så går jag gladeligen upp klockan tre varje natt, om det gör att hon slipper känna sig sjukare än hon redan gör på dagtid. Men hon tänker på saken fortfarande. I morgon ska hon skriva en plus- och minuslista, så kanske det blir lättare för henne att se hur hon vill göra.
Vid senaste beöket hos diabetessköterskan fick Moira chansen att känna, klämma och trycka på en liten fin, lila pump. Hon ställde en del frågor också, som hur man beter sig på natten, lägger man pumpen bredvid sängen då? Allt var gott och väl så långt, men sedan visade sköterskan infusionssetet, den lilla nålen och knappen som man sticker in i magen och fäster slangen i. Den såg stor ut tyckte Moira, och för att pedagogiskt visa hur enkelt det är att sätta dit setet så föreslog sköterskan att mamman skulle vara försökskanin. "Gulp" tänkte jag men sa "Visst! Självklart! Tryck dit den bara!" Det enda jag kunde tänka på var att stålsätta mig och inte skrika eller svimma, hur ont det än skulle göra. Hon tryckte på en mojäng och vips! så satt nålen inne. Det kändes inte ett dugg! Inte ett endaste dugg! Jag var uppriktigt förvånad och skrattade lättat. "Det var ju ingenting!" log jag åt den tveksamma dottern. "Nu är det din tur".
Men nu hade Moira ångrat sig. Hon tyckte inte alls att pump verkade vara en bra idé längre. Hon tyckte att det såg rätt brutalt ut att sätta dit infusionssetet. Efter mycket lock, pock och övertalning (Var går gränsen egentligen? När är det dags att sluta övertala och låta saken bero till en annan gång?) gick hon med på att sköterskan skulle få göra ett försök. Och naturligtvis träffade hon en blodåder och det gjorde kanonont. Gråt och tandagnisslan, efter en liten stund gjorde det så ont att vi fick lov att ta bort setet. Hennes inställning till pump hade knappast förbättrats.
Men jag hade det lilla setet och slangen kvar hela dagen. Varje gång jag böjde mig kände jag att något satt fast, även om det inte gjorde direkt ont. Varje gång jag knäppte upp jeansen för att gå på toa så såg jag setet i spegeln och kände mig genast rätt sjuk. Ambitionen var att jag skulle ha setet kvar över natten också, för att se hur det skulle gå, men senare på kvällen fick doktor Moira ta bort det - jag ville inte ha det kvar längre. Min förståelse och respekt för Morias eventuella beslut att INTE skaffa pump är större efter den lilla erfarenheten. Visst, vi föräldrar skulle jubla om vi skulle få sova på nätterna igen, men om Moira inte vill ha pump så går jag gladeligen upp klockan tre varje natt, om det gör att hon slipper känna sig sjukare än hon redan gör på dagtid. Men hon tänker på saken fortfarande. I morgon ska hon skriva en plus- och minuslista, så kanske det blir lättare för henne att se hur hon vill göra.
Kommentarer:
Trackback