MacGregor - att leva med diabetes

Vi är lättade och glada. Dagens "föreläsning" på Moiras skola gick över förväntan. Vi hade trott att ett par, tre lärare/pedagoger skulle träffa oss för att få information om Moiras diabetes, så döm om vår förvåning när tolv (12) personer nyfiket lyssnade och frågade om blodsockervärden och insulinsorter. De var mycket intresserade och fick oss att känna oss väl till mods. Just nu känns det som om det kommer att gå bra i nya klassen. Skönt! Dessutom visade det sig att en av lärarna tidigare haft en elev med diabetes, och en fritidspedagog har bekanta med barn med diabetes, så vi känner att det finns en förståelse för hur Moira har det.

Rektor passerade förbi som hastigast, och vi utbytte ett stelt "hej". Vi har beslutat oss för att inte bråka mer om allt bullfestande, utan försöka driva en allmän hälsokampanj för skolan via andra vägar än just rektorerna, eftersom de inte direkt verkar inne på vår linje. Flera av lärarna, däremot, instämde helt i vårt resonemang om att det är för mycket socker som belöningar och för att fira saker i skolan. Skönt med stöd därifrån, vi får hoppas att det håller i sig och att vi kanske har positiv inverkan för deras engagemang i hälsofrågor.

Som en del i det pedagogiska upplägget fick Moira demonstrera för lärarna hur man tar ett blodsockerprov. Försöket gjordes på pappan, som trots sin nålsticksvana blev riktigt svettig i händerna när lancetten kom fram. Svettigare ändå blev han när mätaren tickade fram 7,6. Normalt ligger en icke-diabetiker mellan 4-7, så för en sekund trodde han förmodligen att nu var det kört. Men vi hade ätit lunch strax innan, så det hade sin naturliga förklaring. Puh! Mamman har nog med att kolla en diabetiker på nätterna, det vore just fint med en till ...