MacGregor - att leva med diabetes

Så var det dags igen, för den årliga vårdbidragsansökan. Det är inget roligt kapitel i diabetesvärlden, det kan vi intyga! Vi har efter stor vånda lyckats knåpa ner vår berättelse om hur en dag i vårt liv ser ut, med alla blodsockermätningar, insulininjektioner, känningar och oro. Det vore lättare att bjuda in en av ledamöterna från socialföräkringsnämnden (se där! vi fick lära oss ett nytt ord!) och låta honom eller henne själv uppleva hur vi har det. Nu har vi fått Försäkringskassans förslag till beslut för påseende. Handläggaren har räknat fel, till vår nackdel, så det var vi ju tvungna att påpeka. Och så föreslår de en sänkning av vårdbidraget, vad anledningen till det skulle vara är aningen oklart. Vi lägger ner exakt lika mycket tid på Moiras diabetes nu som vi gjort hela första året. Dagens konspirationsteori är att det är så många barn med diabetes i Sverige att det helt enkelt skulle vara för dyrt att betala vad vi egentligen har rätt till, så istället har man utarbetat en "praxis" där man sänker ersättningen efter första året. Då har man väl liksom "vant" sig, antar jag att de vill motivera det med.

Nåja, vi får väl se vad de beslutar. Man kan ju alltid överklaga, om man orkar.

När man läser det vi skrivit ner om våra dagliga rutiner i vår ansökan, och hur lång tid allting tar så blir man smått förundrad. Inte konstigt att vi är konstant trötta! Men inget ont som inte har något gott med sig som man säger, att drabbas av en kronisk och svår sjukdom som diabetes gör onekligen att man omvärderar saker här i livet, och aldrig har vi väl uppskattat varandra i den här familjen som det senaste året. Den förestående omorgansiationen (läs nedskärningarna) på jobbet blir liksom lite mindre viktig och mindre skrämmande. Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir arbetslös? Att vi får sälja huset? Att vi måste flytta någon annanstans? Peanuts! Det klarar vi!